De stora uppfinningarna

vi nu känna, australer, eldsländare, botokuder med flere, sakna ej språk. Visserligen äro språken alltid i samma mån fattigare eller rikare, ju mindre eller större ett folks tankekrets, ju lägre eller högre dess odlingsgrad är. Men sedan mycket långa tider tillbaka uppfinnas inga språk mer; de om- och utbildas endast, då hvarje folk har sitt ärfda språk och i sin tur lemnar det i arf åt sina efterkommande. I många tusen språk och munarter ljuder det menskliga talet på jordens rund; andra tusenden äro säkerligen utdöda; men om deras tillvaro känna vi ej det minsta, ty döda språk kunna naturligtvis endast i det fall göras tillgängliga för efterverlden, om deras egare voro i besittning af en skrift, hvaraf lemningar bibehållit sig till vår tid.

TJppfinningen af skrifkonsten, alltså af ett sätt för det flygtiga ordets synbargörande och fasthållande medelst några öfverenskomna tecken, var det andra steget, menniskan hade att taga på sin odlingsbana. Behofvet af detta slags meddelande måste alltid inställa sig, så snart ett folk hunnit en viss odlingsgrad, och en gång förvärfvad, måste denna konst sjelf bli det kraftigaste verktyg till ytterligare framåtskridande. Hur skulle det väl se ut meä hela vår odling och hela vårt vetande, om vi aldrig öfvat konsten att läsa, skrifva och trycka? Men redan i mycket gamla förhistoriska tider har det i Asien funnits odlade folk, som öfvade skrifkonsten, och då den aflägsna forntidens menniskor gerna härledde alla välgörande uppfinningar från gudarne, var det helt naturligt, att de äfven i skrifkonsten sågo en gudomlig gåfva. Hon är dock lika väl som språket ett alster af mennisko-anden; hon har endast från en mycket ofullkomlig och klumpig början blifvit allt mer utbildad och förenklad. Ordets sönderdelande i dess särskilda beståndsdelar, alltså uppställandet af ett alfabet, en utväg, som förefaller oss så enkel och naturlig, har säkerligen aldrig varit det första steget till skrifkonsten, utan föregåtts af andra, ofullkomligare försök till tankens fasthållande. Det närmast liggande var icke bokstafs-, utan bildskriften eller en anspråkslös afbildning af alla synliga föremål. Så var särskildt förhållandet hos egypterna, kineserna och de amerikanska folken. De gamla mejikanerna, peruanerna, äfvensom halfön Yucatans invånare hade en mycket rik bildskrift, ja, till och med hos Nordamerikas jägar-