De stora uppfinningarna

anses förskrifva sig från årtusendet närmast före vår tidräknings början, om de ej gå ändå längre tillbaka.

Som man ser, äro dylika afbildningar alls ingen skrift i

vår mening, ty deras syfte är ej att göra uttalade eller tänkta ord synliga för ögat, utan att för detta framföra en bild af sjelfva det föremål, som de beteckna. Lika lätt inses, att man på denna väg ej kan komma långt, då det stora flertalet af orden i ett språk, de, som ej utmärka något synligt föremål,

alla tids- och egenskapsord, partiklar, namn på öfversinliga

ting med mera, ej låter på detta

sätt återgifva sig. Då återstod

endast den utvägen, att man til-

läde vissa bilder en sinnebild-lig betydelse, det vill säga en sådan, som med dem hade någon närmare eller aflägsnare fränd-

skap. Äfven för indianerna äro sådana sinnebilder ej helt och hållet främmande. Så har till exempel en röd hand öfver hela norra hälften af Amerika en eller flere betydelser. Men en långt större utbildning hade de gamla egypterna liksom kineserna gifvit äenna skriftart. Så betydde till exempel sol och måne tillsammans ljus, vatten vågor (en slingrande linie) och öga tårar, en mun i en dörr fråga, ett öra i en dörr lyssnande, ett lijerta

3. Bildskrift^på^en^ indianhöfdings silmelag) ooh gä vidare. En hand-

ling i allmänhet betecknade egypterna sinnrikt med två gående ben och kunde sålunda genom tillägg af någon bild beqvämt uttrycka många verb. Så till exempel betydde öga och ben se, öra och ben höra.

Yid denna sinnebildliga skrift blefvo dock egypterna lika litet som kineserna stående, utan utbildade henne allt mer, hvar och en på sitt särskilda sätt. Bäst låter dock denna öf-vergång följa sig i de gamla egypternas skrift, hvilken nu, i följd af franska, tyska och engelska forskares bemödanden, låter