De stora uppfinningarna

öfversigt ej ingå i någon redogörelse derför, nämna endast, att man i de största europeiska tryckerierna eger typer för den -foinikiska skriften, för den fornarameiska, hebreiska af flere slag, samaritanska, palmyreniska, syriska, arabiska, armeniska, georgiska, för kilskriften, zend, sanskrit, äfven som för de ta-muliska, birmaniska, tibetanska, kinesiska och japanska alfabeten.

Alldeles egendomlig är den skrift, som Kinas gamla märkvärdiga folk sedan mycket aflägsna tider skapat sig. Det är en ord skrift, det vill säga en sådan, som för hvart och ett af språkets ord har ett särskildt tecken. Man kan lätt tänka sig, livilka svårigheter läskonsten med en sådan skrift måste erbjuda. En hjelpligt bildad kines måste minst känna tre till fyra tusen tecken, men den lärde betydligt mer, ty den kinesiska statsordboken innehåller ej minäre än 42 718 tecken. Då hvar och en af dessa ordbilder måste skilja sig från alla de andra, fattar man lätt, hur invecklad en sådan skrift måste blifva. Kinesernas grannar japanerna äro något lyckligare lottade, ty de ha en stafvelseskrift. Har derför en skolgosse grundligt inpräglat i hufvudet sin tabell med ra re ri ro ru, la le li lo lu, och så vidare, så kan han när som helst börja skrifva. Den japanska skriften liknar mycket den kinesiska, då hon från denna lånat sina stafvelsetecken, ehuru naturligtvis med en annan betydelse. Japanerna ha dock dessutom ett sjelfständigt stafvelsealfabet.

Redan af det lilla, vi här kunnat återgifva ur skriftkunnighetens stora kapitel, visar sig, på hur mångfaldigt sätt men-niskorna förstodo hjelpa sig, när de en gång kände behof-vet af ett medel, genom hvilket de kunde tala till frånvarande och efterkommande, af en konst, som nu för länge sedan blifvit ett af de mäktigaste befordringsmedlen för mensklighetens framåtskridande.

Skrifkonsten i inskränktare bemärkelse, konsten att skrifva, har sedan början af sextonde århundradet allt mer blifvit en gemensam egendom för alla land med europeisk odling. Från den vanliga skrifkonsten skiljer sig skönskrifvarkonsten eller kalligrafien, hvilken ej blott sträfvar efter skriftens tydlighet, utan äfven efter hennes skönhet. Kalligrafen måste förstå att skrifva i vackert formade linier, att ornamentartadt utsira bokstäfverna, med ett ord, han ^iåste vara skrift-