Sida 83
6. Eldvapnen
jernband, eller också drogs en lång jernstång spiralformigt omkring röret, hvaraf benämningen »slanga» (af schlange, orm) sannolikt uppkommit. Snart derefter finna vi äfven gjutna jernrör. Men då gjutjernet lätt springer, måste loppets väggar, för att kunna motstå trycket, göras mycket tjocka. Genom denna ökade tyngd blef forslingen mycket svår, i synnerhet på en tid, då ordentliga vägar helt och hållet saknades. Ka-nongjutarne sågo sig derför om 'efter en bättre metall och trodde sig ha funnit en sådan i en bronsblandning af koppar och tenn med tillsats af zink eller jern.
Kulorna voro af sten, bly eller jern. För att träffa så mycket säkrare tillädes * äfven en mängd små kulor eller sönder-hackadt bly. Kanonens uppställning var i början mycket enkel.
Han lades i en grop eller på marken och riktades med underlagda stenar eller bjel-kar. Sedermera an-bragtes han i en rännfor migt utskuren bjel-ke, som hvilade i tappar på en tvåhjulig kärra, så att pjesen, allt efter som man 44
ville sigta uppat eller
nedåt, kunde få en i öfverensstämmelse dermed ändrad riktning.
Som fallet så ofta är med nya uppfinningar, sökte äfven kanonen öfver bjuda sig sjelf. Efterträdaren sökte alltid öfver-träffa föregångaren i kulornas storlek och tyngd. Medan »Lata Greta» slungade en kula af 120 kilograms vigt, se vi samtidigt redan kahoner, som förmådde kasta dubbelt, ja, fyrdubbelt så tunga kulor. Sultan Muhamed II lät sålunda gjuta en »bom-barda», som kastade stenkulor af 550 kilograms vigt, och i Ne-derlanden hade staden Gent en kanon, »Galna Greta», till hvars laddning i hvarje omgång åtgingo 70 kilogram krut. Yerk>
Källa: Project Runeberg ·