Bata

*Bata l. Batta (Battak, Batak) äro ett till malajiska rasen (se d. o.) hörande folk, som ursprungligen innehade hela nordvestra hälften af ön Sumatra, men sedermera förlorat 1/3 af sitt land till Atsjin i n. v. och 1/3 till (de numera under Holland lydande) malajerna i s. ö. Enligt Junghuhn räknar stammen 150,000 medlemmar. Landet är rikt på metaller, i synnerhet guld; åkerbruk (ris, majs, tobak, batater, peppar) och boskapsskötsel (svin, buffel, häst) idkas; industrien omfattar lergods och smidesvaror, trä- och elfenbenssniderier samt väfnader. För öfrigt sysslar man med jagt (elefant, tiger, tapir) och krig. Bostäderna (6–30 m. långa, 3–3,5 m. breda och 1,8 m. höga) göras af bamburör och alang-gräs och hvila på 1–2 m. höga pålar. De äro alltid samlade till byar, med gaflarna mot den långa smala bygatan: Byn (kampong) ligger vanligen på en liten höjd och omgifves af tät bambuskog eller af konstgjorda palissader. Klädnaden består af ett stort skynke kring midjan, men qvinnor och förnäma bära i dess ställe en kjol och hufvudduk samt arm- och halsringar af mässing. Männen fila tänderna spetsiga. Samhällsordningen är demokratisk, allting afgöres på folkförsamlingen, dit frie män och gossar hafva tillträde, och stamfursten (radja) är egentligen blott anförare i krig. Qvinnor och slafvar (krigsfångar och gäldenärer) behandlas mildt, polygami är tillåten, men sällsynt. Religionen är väsentligen animistisk. De tro på goda andar (förfädernas), bland hvilka alla i strid eller på jagt fallna upptagas (andra döda »försvinna»), och onda andar (begu), hvilka, mäktigare än de förre, blidkas med offer. Dessutom finnas indiska föreställningar om en öfvergud (djebata), verldens skapare, och en trimurti. En del är muhammedaner. Batak skildras i allmänhet som ädla och gästfria, men grymma i krig och styras för öfrigt af gammal sed (hádat), hvari äfven kannibalism ingår. Förr åtos gamla, orkeslösa slägtingar, men numera dömas till uppätning äktenskapsbrytare med en radjas hustru, landsförrädare, spioner och tillfångatagna väpnade fiender. Konsten att läsa och skrifva (med sot-bläck på bark och palmblad i horisontala linier för böcker, på bamburör nedifrån uppåt för bref) är ganska allmänt spridd. — Batakspråket tillhör den malajo-javanska gruppen af malajiska språk (se d. o.) och är närmast besläktadt å ena sidan med malagasi (se d. o.) och å andra sidan med den egentliga malajiskan. Från denna skiljes det hufvudsakligen fonetiskt deri, att ursprungligt k ini ord öfvergått till h, urspr. t till s (mot Malaj. tj), urspr. r till γ (= Arab. (ghain) och k, medan urspr. d qvarstår mot Malaj. dj, t. ex. ahu, jag (Malaj. áku), sónkir, bägare (Malaj, djánkir), ūloγ, ulok, orm (Malaj. ūlar), dālan, väg (Malaj. djālan). Språket delas i 3 dialekter: toba, mandailing och dairi, och eger ett särskildt alfabet af indiskt ursprung. Literaturen (pustaha »böcker») omfattar hufvudsakligen astrologi, medicin och krigshistoria både på vers och prosa, och är af ganska hög ålder. Några delar af bibeln äro öfversatta till »toba» af Tuuk (1859), och Nya test. till »mandailing» af Mommensen (1880). — Jfr Junghuhn: »Die Battaländer» (2 bd, 1847), »Tijdschr. van het Bataviaasche genootschap» (vol. 3, 1855) »Tijdschr. voor Ind. taal-, land- en volkenkunde» (1883–85); Van der Tuuk: »Bataksch-nederduitsch woordenboek»(1861): »Bat. leesboek» (4 bd, 1862); »Battasche formenlehre» (übers. von Schreiber, 1867); Schreiber: »Die Batak in ihrem verhältniss zu d. Malaien auf Sumatra» (1874). H. A.