Sida 74
Konstutställningen
ning inom den svenska konsten — måleriet och skulpturen — som ur nordisk mytologi och svensk hjältekrönika sträfvar att suga musten för uppammande afen nationell konst. Blommer har målat intagande sagobilder, Wahlbom har gifvit lifiiga bilder ur Gustaf Adolfs bragdhistoria, Molin och Ovarnström ha modellerat gudar och asar och fornnordiska hjältar. Af de unga börja Malmström och AVinge att upptaga samma ämnessfär — med ett ord: det fornnordiska är på modet.
Tronföljaren, sedermera kung Carl, själf är en af de ifrigaste ifrarne för odlandet af denna konstriktning, och från tronen utgå mäktiga impulser till skapandet af en nationell konst, hvilken man är nog sangvinisk att tro kunna uppblomstra endast genom motivens förläggande till historiska epoker, då det nationella kynnet tagit de mest pregnanta eller helgjutna uttryck.
Alen motiven gifva ej andan i konsten. Det nationella förblef en skylt, en etikett utan motsvarande innehåll. De svenska konstnärer, som begifva sig till Paris, lära sig den franska tekniken, hvilken nu som alltid står på höjden af samtidens, och med tekniken och Parisluften, under musei- och ateliervandringen insupa de småningom något af 1'esprit gaulois, och när deras arbeten komma hem till utställningarne visa de prof på en fransk konst, tillämpad på nordiska motiv, liksom dtisseldorfarne utställa alster af en tysk konst med ämnen från hembygden.
Emellertid begynner konsten här hemma att lefva. Alan tror sig vara på väg att skapa en svensk konst, intresset hos konstnärerna som hos publiken är stegradt i betydlig grad. Från tronen utgå kraftiga uppmuntringar, och akademien har en aldrig sinande tillströmning af adepter. En betydande faktor i sträfvandet att popularisera konsten och göra henne tillgänglig för den stora allmänheten är träsnittet, den enda reproduktionsform som tiden känner, och som äfven ganska flitigt odlas. En banbrytande, väckande och hedrande uppgift i detta hänseende får den under 60-talet grundade Ny Illustrerad Tidning, i hvilken en mängd af nutidens mera betydande konstverk, hufvudsakligast svenska, spridas ut till en större allmänhet.
Men afsättningen af konstnärernas arbeten går trögt, och när denna väsentliga förutsättning för konstens blomstring saknas, är tydligt att det vaknande intresset, den ideella uppmuntran, icke stort bidrager att göra konstlifvet kraftigt. Det är sant, att kung Carl är en ifrig och frikostig köpare, som icke låter sig ledas af partiska hänsyn, utan söker vara rättvis mot alla riktningar, att Nationalmuseum årligen förvärfvar några konstverk, vid inköpen följande samma prisvärda grundsats, och att äfven privata mæ-cenater i sin mån beskydda konsten och konstnärerna, men redan nu förspörjas verk-ningarne af den disproportion, hvilken sedermera blir allt mera kännbar, och som kulminerar i våra dagar i missförhållandet mellan antalet af konstutöfvare och antalet af köpare till konstverken. Akademiens skolor, hvilka i allmänhet arbeta under insiktsfull ledning, alstra redan nu, jämte några verkligen eminenta konstnärer, hvilka genom talang och begåfning höja sig hufvudet högre än folket, å ena sidan en betydande klass af dilettanter och å den andra ett konstnärsproletariat, hvars skuggsida måhända icke i denna mera gemytliga tid med sin starka böjelse för konstnärsafguderi framträder så skarpt som i våra dagar, då kampen för tillvaron är mera obarmhärtig och hänsynslös än för ett trettiotal år sedan.
Dilettanternas skara hade i en ej ringa grad ökats, sedan akademien öppnat en målningsskola för fruntimmer, och dilettantismen kunde nu mera än tillförene uppträda i konkurrensen med ett visst anspråk på att vara auktoriserad, nedtryckande priserna och spridande konfusion bland allmänheten angående det äkta konstnärliga.
Det förhållandet, att vårt land är för fattigt för att tillåta konsten lefva ett rikt och blomstrande lif, förbittrade då som nu hela konstnärsvärlden. De svenska målare, som sett och lefvat med lifvet i de stora konstcentra i utlandet, finna vid sin hemkomst
Källa: Project Runeberg ·
