Sida 75
Konstutställningen
våra förhållanden allt för trånga och längta åter ut. Flere af dem arbeta på att skaffa sig en marknad på utlandet, och den fosterländskhet i konsten, som officiellt proklamerats, kontrasterar ganska skarpt mot dessa tendenser hos de hemmavarande konstnärerna att tränga igenom utåt, att om möjligt för alltid emigrera.
Här hemma gör man emellertid äfven på privat väg åtskilliga ansträngningar för att bereda marknad åt den inhemska konstproduktionen. Konstföreningen är i ständigt växande, och i samma mån som dess medlemsantal ökas, i samma grad stegras äfven dess köpkraft. De akademiska utställningarne presentera konstnärerna för allmänheten och utgöra, på samma gång de gifva tillfälle till en öfverblick öfver den allmänna nivån, ganska goda marknadsplatser. De svenska konstnärerna skicka äfven arbeten till grannlanden, och idén om allmänna skandinaviska konstutställningar omfattas med intresse. Ar 1861 är den andra utställningen af detta slag anordnad i Kristiania. Annu mera omfattande blir utställningen i Stockholm 1866, för hvilken Nationalmuseet första gången öppnades, och med hvilken ett skandinaviskt konstnärsmöte var förenadt. Den närmast följande nordiska konstutställningen ägde rum i Göteborg 1869.
I det föregående ha vi något vidrört de olika riktningar och utländska strömningar, hvilka under denna 60-talets liffiga konstepok göra sig gällande inom det svenska konstlifvet utan att dock tillföra detta några ledande, samlande element, med hvilka en inhemsk konst kunde uppbyggas. Det är genren som är förhärskande, att ej säga behärskande, genren i små format, nätt eller rörande berättad. När man försöker sig* på genreartade uppgifter, som kräfva stora dukar, så mötes detta af opposition. Landskapet är idylliskt eller fylldt af stämning, och det är endast sällan de stora passionerna lössläppas i landskapsbilden såsom hos Markus Larsson, eller man sträfvar att komma naturen in på lifvet såsom fallet är med Alfred Wahlberg, hvars namn också därför blir »ett tecken, hvilket emotsagdt varder», en signal till opposition och det nyas strid mot det gamla. Asasagans tolkare stodo snart som en isolerad grupp utan att kunna bilda skola, men det historiska måleriet kommer mot slutet af 60-talet in på en ny utvecklingsstråt, och impulsen därtill utgår från Miinchen, dit en hel del af akademistipendiater och elever begifva sig med Pilotys namn som ledstjärna.
Vi nämde här ofvan den skandinaviska konstutställningen i Stockholm 1866, och vi skola något uppehålla oss vid denna såsom vid en milstolpe i denna återblick. Allmänna reflexioner gifva framställningen en alltför sväfvande och vague karaktär för att den skulle kunna i längden fängsla intresset. Det är därför vi hafva valt en fast punkt, från hvilken vi kunna öfverskåda ett konkret material, och här nedan skola vi presentera några af de förnämsta konstnärsnamn och de mest representativa konstverk, hvilka för 30 år sedan upptogo allmänhetens uppmärksamhet, för att därigenom belysa de allmänna synpunkter som ofvan framställts.
* # v
★
Man väntade en stor tillslutning till 1866 års skandinaviska utställning af grannlandens konstnärer, och för att vidtaga nödiga mått och steg till främlingarnes »nöje och bekvämlighet» tillsatte Konstnärsklubben en komité, bestående af hrr F. v. Dardel, G. W. Palm, M. Winge, Z. Blackstadius, A. Berg, U. Troili, C. T. Staff, A. Koskull, G. Brandelius, W. Wallander, J. P. Södermark, F. Rydberg, E. Wahlqvist, H. Salm-son, A. Törnqvist, A. Malmström, L. Cantzler, G. Hafström och O. Berg.
Det rådde också mycket lif inom den svenska konstnärsvärlden den närmaste tiden före utställningens öppnande. Alla voro sysselsatta med förberedelser för att blifva värdigt representerade. I tidningarne läste man då och då notiser om, att det
Källa: Project Runeberg ·
