Sida 100
VIII. Svalorna komma åter
100
I ett nu voro äfven Clara och tvenne af hennes mindre systrar ute på gården. Då hon varseblef svalorna, klappade hon af glädje i sina händer och började locka på de små foglarne, i hopp att de skulle komma och sätta sig på hennes skuldror, liksom hennes dufvor plägade göra. Så tama och förtroliga voro dock icke svalorna, utan höllo sig på vederbörligt afstånd, hvilket dock ofta icke var längre, än att hon trodde sig kunna fatta en af dem med händerna. Imellertid misslyckades alltid dessa hennes försök, utan att dock svalorna tycktes för barnen hysa någon egentlig fruktan. Ett par af dem satte sig på ett af de trappsteg, som ledde upp till huset, ett annat på springbrunns-karet, ett tredje och fjerde på det gården omgifvande staketet, samt de öfrige åtta i en rad. utåt takrännan. Efter en liten stunds förlopp flögo dock fyra af dessa bort och anställde sina undersökningar i takfästet på ett af uthusen. De återkommo dock snart och qvittrade då mycket muntert, i hvilket glada qvitter de andra instämde.
»Nå, puilor små,» yttrade Johan, »det tyckes som om J voren belåtne med att åter vara tillbaka här igen.»
»Det äro vi äfven verkeligen,» genmälte svalorna, »och vi äro er allesammans mycken tacksamhet skyldige derföre, att J hafven lernnat våra i fjol byggda nästen i fred. Haden J icke det gjort, utan förstört dem, så hade vi sorgsne måst begifva oss härifrån, emedan vi icke då ansett oss säkre för
Källa: Alvin · ·
