Sida 113
IX. Storken och tuppen
Ill färden än går, samt beskyddar oss i alla faror. Snart, snart firar naturen här i Norden, honom till ära, sin uppståndelsefest, i hvilken äfven vi skola deltaga och med millioner andra lefvande varelser uppstämma vårt Hallelujah!«
IX. Storken ock tuppen.
En stork och en tupp råkade en gång i tvist med hvarandra om hvilken af dem, som hade varit det hus, hvarest de vistades, till mesta nytta. Tuppen, hvilken, i likhet med nästan alla sina samslägtingar, var mycket dryg af sig, förfäktade sin sak med en hetta, som gjorde ett skärande afbrott mot storkens lugna beteende och hofsamma anmärkningar. Bland annat yttrade han:
»Det är allsicke värdt, att du bröstar dig så mycket, kusin Långben. Derföre, att du har ditt näste uppe på taket bredvid skorstenen, och alltså hör till de »högt uppsatte,» är det väl icke sagdt, att du är förmer, än jag, eller någon af de mina. Jag undrar just hvad du har att berömma dig af, du, som icke lägger två strån i kors till husets
Källa: Alvin · ·
