Sida 89
VII. Biet och fjärilen
89
VII. Biet och Fjärileu.
På en gren af ett rikt blommande äppelträd suto en gång ett bi och en fjäril tillsammans och läskade sig af den söta saft, som de funno i de öppna blomster-kalkarne. Snart uppstod emellan dem ett samtal om de företräden, som de ansågo sig ega framför hvarandra, och hvilka alltså äfven borde komma deras samslägtingar till godo. Biet började denna deras täflingsstrid på följande sätt:
»Säg mig,» sade det till fjärilen, »var det icke bien, som först genom sitt exempel ledde menniskorna på den tanken att åt sig uppföra byggnader med en mängd prydliga rum, i hvilka de, liksom vi i våra små celler, kunde finna skydd emot väderlekens omvexlingar, lefva i ro och frid, uppfostra sina barn och tidigt om morgonen hålla dem till arbete och verksamhet?»
»Jo,» svarade fjärilen, »det kan icke nekas, så vida man vill hålla sig vid sanningen.»
»Och var det icke,» fortfor den förstnämnde talaren,- »äfven bien, som först visade menniskorna, huruledes inom ett samfund kunde tillvägabringas en så beskaffad ordning, att den kom alla dess medlemmar till godo? Hafva de icke af oss lärt sig aktning för den styresman, som de sjelfve valt i
Källa: Alvin · ·
