Sida 99
VIII. Svalorna komma åter
99
VIII.
Svalorna komma åter.
En vacker vårmorgon, då den lille Johan kom ut på
gården och gick bort till springbrunnen för att låta dess klara
vattenstråle några ögonblick flöda öfver sitt hufvud och der-
igenom blifva rigtigt mornad och uppfriskad, fick han plötsligt rundt omkring sig höra ett muntert qvitter, hvilket i hans
öron klingade vida mera välljudande, än om han hört sjelfva
»Blinde-Petter» på sin fiol spela upp den muntraste polska.
Knappast gaf han tid sig att taga sin vanliga morgondusch och torka sig med den handduk, som han medförde, förr än
han började se sig omkring efter de små bevingade varelser,
som så oförmodadt bragt honom den kära morgonhelsningen. Också fick han genast ögat på dem. Det var — åtta par svalor.
»Välkomne, välkomne!» utropade han då och gaf de små
svalorna hvar sin slängkyss. Ack, hvad det var snällt af er, att J åter hafven kommit åter. Jag och Clara hafva så mycket saknat er under den långa vintern. Hvad hon nu skall
blifva glad.»
Efter att hafva uttalat denna välkomsthelsning, sprang han in i huset och utropade: »Clara, Clara! kom ut med!
kom genast! Våra alla svalor, sexton, hafva återvändt och
redan helsat godmorgon på mig.»
Källa: Alvin · ·
