Sida 88
VI. Väggsmeden, den girige och slösaren
88 att hans anhörige i tårar knäböjde vid hans säng, hördes i den gamla länstolen ett sakta knäppande, likt ljudet af ett litet väggur, hvars perpendikel gör täta svängningar. Knappast hade detta ljud låtit sig förnimma, då den sjuke, hvilken ditintills legat i en dödlik dvala, slog upp ögonen och yttrade knappt hörbart: «Jaså, min gamle vän och fordringsegare, ändtligen infinner du dig ånyo.... Jag hoppas nu vara mera beredd, än förra gången, att för dig aflägga räkenskap för de pund, jag emottagit att förvalta.... Välkommen!»
Ingen af de närvarande förstod hvad den gamle menade med dessa ord; men plötsligt hörde de en stämma hviska:
»Du gode och trogne tjenare! öfver en ringa ting har du varit trogen; jag vill sätta dig öfver mycket. G ack in i din Herres glädje!»
Vid dessa ord spred sig öfver den sjukes bleka anletsdrag ett skimmer af innerlig glädje och sinnesfrid. Ännu en gång slog han upp sina ögon och såg sig omkring, med ett förklaradt, fridfullt leende på de stumma läpparne. Så låg han i några sekunder, och derefter utandades han, stilla och wL utan någon smärta, sin sista suck. V? w
Källa: Alvin · ·
