Sida 114
IX. Storken och tuppen
112 nytta. Pass du på: en vacker dag kan ditt högsäte korama att stå dig ganska dyrt, när lågan slår upp ur skorstenen och bränner upp både dig och dina långbenta, högfärdiga ungar.»
»Det förbjude himmelen!» genmälte storken, »icke blott för min och de minas, utan ännu mera för husets skull, emedan detta, under sådana förhållanden, som dem du nyss nämnde, utan tvifvel skulle komma att dela samma olycka, som drabbade mitt näste. O, hvad jag, om jag öfverlefde en dylik olyckshändelse, skulle bittert sörja öfver det för mig så kärt blifna huset, på hvars tak jag nu i så många Herrans år haft mitt bo och hvars innevånare alltid visat mig den största vänlighet och gästfrihet!»
»Ha-ha-ha!» skrattade tuppen, »du påstår, att du fästat dig vid detta hus och dess innevånare, och lika fullt lemnar du både det och dem hvarje höst, samt kommer sedermera icke åter förr, än vintern är förbi. Under den goda tiden trifves du mycket väl här pä stället; men när den onda kommer, då försvinner du, liksom alla andra snyltgäster.»
»Du gör mig stor orätt, när du i anledning af min flyttning härifrån vid vinterns annalkande vill påbörda mig oädla bevekelsegrunder,» genmälte storken. »Den stränga kölden här i Norden kan jag icke fördraga, och skulle ej heller under den oblida årstiden, då marken är betäckt med snö, kunna finna någon för mig lämplig föda. Om sommaren
Källa: Alvin · ·
