Sida 115
IX. Storken och tuppen
1
113
förskaffar jag mig sjelf mitt uppehälle, och under vintern vill jag icke vara någon till börda, har icke lust att äta något nådebröd, ej ens hos dem, som jag annars älskar. Jag är alltså icke, såsom du nyss behagade antyda, någon snyltgäst, tvertom en, som allrahelst vill lefva i oberoende af allt annat utom sin egen verksamhet.»
»Derföre är du ock så mager,» anmärkte tuppen spotskt. »Betrakta deremot mig! Jag har kött på henen jag, och det så, att det förslår.»
Vid det att tuppen yttrade dessa ord yfde han sig väldeligen, drog det ena benet upp emot bröstet, reste kammen och spritade ut stjerten så mycket han förmådde.
»Jag missunnar dig icke din lycka,» svarade storken. »Illa skulle det dock gå dig, om du med en sådan fetma, som den, af hvilken du skryter, vore nödsakad att företaga sådana långresor som jag. Du och de af ditt slägte, hvilka föredragit att träda i menniskornas tjenst, i stället för att lefva frie i skogarne, kunna ju knappast flyga upp i närmaste träd; hvaremot jag och mina likar kunna på en enda dag tillryggalägga en sträcka af 50 mil och deröfver.»
»Må så vara,» genmäite tuppen, »men icke desto mindre sätta menniskorna ett så högt värde på mig och mina likar, att de låta gjuta af oss i metall och sätta oss såsom sinnebilder af vaksamheten på spetsen af sina kyrktorn. När såg du vä! någonsin en stork, eller en annan dylik fogel, på detta 8
J
Källa: Alvin · ·
