Sida 119
115
naturanlag, vanor o. s. v. Särdeles belysande for skilnaden mellan Plato och Aristoteles med afseende å deras förhållande till den sinliga individualiteten är den olika karakteren af deras statsläror. Bådadera anse, att det högsta goda förverkligas i statslifvet. Men under det Plato i sitt stora hufvudverk I)e Rep. har till ögonmärke att uppställa en idealstat, i hvilken rättvisan, kardinaldygden, i stora drag förverkligas, och der dess genomförande sker utan afseende derpå, ont den enskilde skulle uppnå lycksaligheten eller ej, hvilket är i full öfverensstämmelse med hans principer, enligt hvilka idéen allena och ej det sinliga enskilda tinget eger realitet, fordrar Aristoteles, att hänsyn tages till alla de enskildas lycksalighet.
B. Om dygden.
Sedan nu blifvit uppvisadt, att den dygdiga verksamheten, såsom egande sjelfverksamhet till ändamål, är det högsta goda, återstår nu att närmare betrakta beskaffenheten af dygden och särskildt af den dygd, som ligger till grund for den sedliga verksamheten. Då förut blifvit uppvisadt, att dygden har ett sinligt innehåll, men förnuftig form, ha vi att undersöka innehållets beskaffenhet l:o såsom bestämbart af förnuftet, 2:o såsom bestämdt af förnuftet, d. v. s. l:o förutsättningarna för dygd, 2:o dygden.
a. Förutsättningarna för dygden.
Vi skola i denna del behandla först, hvilka dessa förutsättningar äro, derefter hvilka egenskaper hos själen ligga till grund för desamma och i sammanhang dermed Aristoteles lära om viljans frihet.
Förrän Aristoteles i andra boken af sin etik öppnar undersökningarna om dygden med att redogöra för dess för-
