Sida 86
82
sig till rent subjektiva — psykologiska och etiska — undersökningar, förlorar gudomligheten såsom objektivt förnuft sin betydelse. Det förra synes af det psykologiska verket De Anima, der icke en enda gång, åtminstone tydligt, gudomligheten är nämd eller åsyftad, det senare skall visa sig vid undersökningen af:
II. Aristoteles ëtiska grundtankar.
Inledning. Etikens problem.
Innan vi beträda det egentliga området för etiken, hafva vi att uppställa etikens problem. Hvarje menskligt handlande har enligt Aristoteles ett ändamål, »något godt»1). Derigenom uppstå flere slag af ändamål, af hvilka dock det ena är högre än det andra2). För att ej fortgå in infinitum måste man komma till ett ändamål, som är det menskliga goda sensu eminenti, hvilket alla andra ändamål äro underordnade3) Den vetenskap, som har till objekt det menskliga handlandet, för sä vidt derigenom detta goda vinnes, är politiken4). Denna sönderfaller i tvenne vetenskaper: etiken och politiken i egentlig bemärkelse. Den förra afser det goda för den enskilde, den senare för en stat, hvarjemte den angifver de medel, hvarigenom det goda för den enskilde vinnes5). Sålunda kunna vi definiera etiken såsom den vetenskap, som bestämmer det menskliga handlandet, för så vidt derigenom det menskligt goda för den enskilde vinnes. Etikens problem är att förklara möjligheten af ett sådant handlande.
') Eth. Nio. I, I, i början.
3) 1094, a, 6 ff. ») 18 ff. 4) 27.
') VI, 8. 1141, b, 23; X, 9. Se härom Zeller p. a. s. sid. 607 not 3.
