Sida 5
Grundläggaren af en rationel etik är Sokrates. Då han lärde, att dygden är vetande, afsåg han dermed, att menniskans förnuft är den enda normen för det rigtiga handlandet. I och för detta handlande bör menniskan aktualisera det vetande om det rätta, som de potentia finnes i hennes själ, hvilket förfaringssätt åskådliggöres i den platonska dialogen Menon, genom att användas på ett annat område — det matematiska. Grunden till den potentiela närvaron af ett sådant vetande i själen ligger i dess »gudaartade» natur: »Menniskans själ deltager, om något annat, i det gudomliga» Xen. Mem. IV 3, 14.
Denna rationalistiska etik utfördes närmare af Sokrates lärjunge Plato. Denne grundade en etik på ett utfördt teoretiskt system; den sanna verkligheten utgöres af osinliga substanser, idéer eller begrepp. Dessas verklighet bevisas derur, att de såsom innehållet i den enda sanna kunskapsformen — vetandet — måste ega bestånd i och för sig sjelfva. Enligt denna Platos utgångspunkt kom sinneverlden, som såsom sådan icke kunde blifva föremål för vetande, att förlora all realitet och vara endast genom deltagande i idéerna. Denna primära monistiska ståndpunkt nödgades han dock att sedermera modifiera. På grund af vissa brister i idéläran blef det för honom omöjligt att förklara den ändliga verldens tillvaro. Under antagande deraf, att denna är ett blott sken
