Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar

måste dock detta sken på något sätt förklaras och förutsätter en viss ändlighet i idéverlden sjelf. Derför nödgades han upptaga en andra princip för verldsförklaringen — materien. Men dermed uppstod en dualism, som var på ett betänkligt sätt stridande mot hans ursprungliga metafysiska utgångspunkt. I etiken gör sig ock denna teoretiska obestämdhet märkbar genom ett vacklande mellan en positiv och negativ etik. Begären komma nemligen att å ena sidan vara organ för förnuftet, emedan de till sitt väsende liksom all verklighet äro förnuftiga, men å andra sidan att, såsom egande sin grund i den mot idéverlden motsatta principen — materien, absolut strida mot förnuftet, hvarför detta fordrar deras upphäfvande. Man ser denna negativa etik särskildt i Phædon, der sedligheten skildras såsom en själens rening från kroppen och begären (κάθαρσις). Det är utom detta vacklande ett annat fel i den platonska etiken. Detta fel består i brist på individuel sjelfbestämdhet. Vetandet har visserligen enligt Plato sjelfbestämdhet, men icke individuel. Ty individen bestämmes af vetandet absolut, men bestämmer icke sig sjelf. Denna brist har sin anledning deri, att Plato icke tagit tillräcklig hänsyn till viljelifvet hos menniskan, i hvilket den individuella sjelfbestämdheten i första rummet framträder.

Platos lärjunge Aristoteles sökte upphjelpa dessa brister genom att uppställa ett begrepp af materien, hvarigenom en teleologisk verldsförklaring blef möjlig, samt genom att i etiken grunda sedligheten på individuel sjelfbestämdhet. Denna hans ställning till platonismen kommer att beröras vid undersökningen af