Sida 21
17
sjelf varit öfvertygad derom, att lian bringat en lösning af svårigheten, torde otvifvelaktigt framgå af gifna referater. Slutligen må i fråga härom erinras om ett citat af Hertling1), som i sammanhang med ett yttrande af Niebuhr, att man måste likasom förverkliga för sig den antika historien och betrakta den såsom något, som verkligen har skett, säger: »I denna mening skall man måhända fä säga om den gamla filosofin, att den måste betraktas såsom något, som verkligen blifvit tänkt.» Må den således betraktas ej blott såsom ett utkast, utan såsom en tankebyggnad, som tillfredsstält sin tid. Uppgiften är nu att ur Aristoteles skrifter uppvisa det sätt, hvarpå lian for sig löst motsägelsen.
B. Aristoteles teleologi.
Såsom inledning härtill är det skäl att kasta en blick tillbaka till en foregående undersökning nemligen den angående forhållandet mellan form och materia, såsom det skildras i den 7:de boken af metafysiken. Aristoteles infor der såsom förmedlande mellan materien och formen priva-tionen såsom en bestämning hos materien, en bestämning, som skall genom materiens formande försvinna. -Den friska menniskan blifver af privationen och substratet, som vi kalla materia»2). Substratet är menniskan, privationen är sjukdomen. Denna privation kallas på ett anuat ställe3) τύ κνιιχείμενον. Om en menniska tänkes blifva bildad, så är menniskan sjelf substratet, som blifver, bristen på bildning den mot formbestämdheten — bildningen — motsatta bestämningen. En sådan privation eller motsättning finnes i sjelfva verket alltid hos materien, fast deu understundom kan vara fördold t. ex. i stenen' såsom bildstodens materia'). Vid
') Mat. und Form sid. 6. J) Met. VII. 7. § 24.
3) Phys. I, 7. 190. b, 10. ') Met. VII, 7, § 26 «..
HägtrttrOm: Aristoteles etiska grundtankar. 2
