Sida 194
Aristoteles här betraktar dygden från synpunkten deraf, att den, såsom egande ett sinligt innehåll, icke är individuel, utan kan sönderfalla i olika, af yttre omständigheter beroende grader eller arter, således från empiristisk synpunkt. Särskildt gör han denna synpunkt gällande mot Sokrates, som endast hade fäst sig vid den rationalistiska sidan af etiken. — Aristoteles förfäktar sålunda dygdens odelbarhet, om han utgår från förnuftet såsom en konkret och individuel verklighet, då natursidan i dygden är fullständigt bestämd af detsamma, men dess delbarhet, om han utgår från natursidan i dygden, då förnuftet är endast en ren form och sålunda icke individuelt. —
Afslutning. Öfvergång till statsläran. Resumé.
Det är i Aristoteles dygdelära särskildt en egendomlighet, som faller i ögonen, nemligen dess brist på egentlig praktisk karakter. Den sedliga grundsatsen är mera en estetisk regel än en sedelag. Vi ha uppvisat, att denna brist beror på Aristoteles oförmåga att fatta personlighetens väsen och särskildt det för densamma mest utmärkande — universalviljan. Emellertid har Aristoteles tydligt insett, att ingen dygd i egentlig mening är möjlig utan något, som förbinder till handling, men då hvarje inre grundsats är rent teoretisk eller estetisk, har han uppstält den i staten objektivitet egande lagen såsom sedenorm.
Enligt Aristoteles är ett sedligt handlande egentligen möjligt endast i förhållande till andra menniskor, »för såvidt man lefver tillsammans med flere». Derför är den praktiska sidan af dygden eller den sida, som uttrycker en förbindelse till sedligt handlande, rättrådighet, δικαιοσύνη, dygden öfver hufvud taget betraktad såsom färdighet att handla sedligt i
