Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar

189

dygden, som Aristoteles uppställer; men dä den närmare undersökningen häraf icke faller inom ramen för den nu föreliggande framställningen, hafva vi här endast att besvara spörsmålet, i hvilken mening dygden hos Aristoteles kan indelas. Han säger härom, att det från en synpunkt är omöjligt att indela dygden i från hvarandra skilda arter, nemligen om den betraktas såsom liggande till -grund för sedlig karakter öfverhufvud och såsom förenad med insigt, »ty i insigten såsom en dygd måste alla dygder finnas»1). Dermed har han betraktat dygden från den synpunkten, att grundsatsen, hvarpå den grundar sig, i insigten äro konkret och individuel, samt att i den sedliga karakteren, såsom grundad på dygd, menniskans hela väsen är rigtadt på grundsatsen såsom sedligt god, och att derför en delning af dygden är omöjlig. Det är tydligt, att denna synpunkt är den ofvan behandlade rationalistiska, från hvilken allena grundsatsen är individuel, och karakteren innebär en konstant viljerigtniug. — A andra sidan framhåller dock Aristoteles, att från det sinliga materialets synpunkt dygden kan indelas såväl efter grader som efter arter. Sålunda är den etiska dygden mera fulländad hos mannen än hos kvinnan och barnet, emedan mannen har naturliga aulag, som äro skickliga af en större fulländning än qvinnans och barnets2). Likaså är en indelning efter arter möjlig, om mau ser dygden från den sammas natursida, ty icke är af naturen samma menniska väl skickad till alla dygder3). Det är tydligt, att

') Eth. Nio. VI, 13. 1144, b, 35. τούτο (scil. το χωρίζάο&αι τάς άρε τάς) κατά uti τάς φνοιχάς αρετάς ιιάί'χετπι, κ α lf' ας dl άττλώς λέγεται άγα&ός, ονχ ϊνδίχιτ αι· άμα γάρ τϊ; ψρονήσίΐ μ ι à ιπαρχοΐστ] πάσαι Ιπάρξουσιν. Jmfr Pol. III, 3. 1276, b, 33. nDen sedligt gode munnen (den sedliga karakteren) betrakta vi i förhållande endast till en dvgd, den fulländadeD, hvilket, såsom synes af sammanhanget, betyder dygden såsom en odelbar enhet.

') Pol. I. 13. 1260, a, 10; jmfr III, 4. 1277, b, 17.

3) Eth. Nic. p. a. s.