Sida 188
B. Om dygden
188
öfvertygelse om sitt handlandes rigtighet1); eller med andra ord: om hon sträfvar efter öfvermätt eller brist i sina affekter icke på grund af starka eller svaga begär, utan af grundsats2). I ondskan finnes således icke, såsom i oåterhållsamheten, en strid mellan det lägre och det högre, en god grundsats och ett ondt begär, ej heller någon lagkränkning i den stoiska meningen (νόμου άπαγόρενμα, άνόμημα). Den sedligt onde saknar till och med insigt i den rigtiga grundsatsen3) och kan derför icke sägas kränka densamma. Hvad som konstituerar ondskans väsen, är i stället den fulla öfverensstämmelsen mellan en förderfvad lifsprincip eller grundsats4) och den lägre affektiva sidan — den liknar en stad med onda lagar, som efterlefvas4).
Man ser af denna framställning, att samma förhållande råder i ondskan som i dygden fast från motsatta synpunkter, nemligen en förening af den högre principiella sidan och den lägre affektiva hos den sinliga själen. Nu var i dygden en sådan förening betingad deraf, att den sinliga, ändamålsenligt organiserade själen bestämdes af förnuftet eller det sedligt sköna. Tydligen är derför äfven ondskan möjlig endast genom eu dylik betingelse. Dock är att märka, att i densamma det sinliga endast negativt är bestämdt af förnuftet, emedan det just är frånvaron af en sedligt skön form, som utmärker densamma. Man kan således bestämma ondskan såsom en beskaffenhet hos den sinliga själen, uttryckande en förvänd ändmålsenlighet hos densamma, negativt bestämd af förnuftet.
Efter den nu gjorda framställningen af dygdens och dess
motsats, ondskans, väsen är att undersöka den indelning af
_ »
') VII, 3. 1146, b, 22; c. 8. 1151, a, 11 ff.; c. 9. 1152, a, 4. ') c. 4. 1148, a, 17. *) Se ofvan. sid. 148. ') c. 8. 1151, a, 15; c. 6. 1150, a, 1. ·) c. 10. 1152, a, 24.
Källa: Project Runeberg ·