Sida 3
Förord.
Hvad som erbjuder särskilda svårigheter vid behandlingen af Aristoteles, är den omständigheten, att det är omöjligt att uppställa någon svensk terminologi, som fullt motsvarar den af honom använda. I en påfallande grad gäller det sagda om det grekiska ordet »αἴσθησις». Detta ord förekommer hos Aristoteles i en mängd olika betydelser, som omöjligt kunna innefattas i ett svenskt ord. Emellertid har jag för att bevara kontinuiteten vanligen öfversatt ordet med samma svenska ord, nemligen det, som med afseende å sin betydelse torde sta närmast det grekiska uttrycket: »varseblifning», väl vetande, att »αἴσθησις» hos Aristoteles har en vidsträcktare betydelse än den, som ligger i detta ord. De svårigheter, som dervid uppstå, af hvilka en af de förnämsta torde vara, att »αἴσθησις» äfven användes för att uttrycka den sida af själen, som ligger till grund för varseblifning, torde i någon mån vara afhjelpta dermed, att i de fall ordet »varseblifning» erhållit en från den vanliga afvikande betydelse denna modifikation i betydelsen klart framgår af sammanhanget.
Vidare bör anmärkas, att jag stödt min framställning af Aristoteles etik på den Nikomachiska Etiken och användt de båda andra under Aristoteles namn utgifna etiska skrifterna, den Eudemiska Etiken och Magna Moralia, endast i andra rummet — detta på grund af det förhållande, som genom L. Spengels afhandling: Über die unter den Namen des Aristoteles erhaltenen Ethischen Schriften, 1841, blifvit satt mellan dessa tre skrifter, och det allmänna erkännande, som denna uppfattning vunnit.
Upsala i Aug. 1893.
Förf.
