Sida 41
37
turen endast var ett ίίχώς λόγος1), kom aldrig till någon immanent teleologi2). Det iir en hos Aristoteles ofta återkommande kritik af platonismen, att den icke uppvisat, huru idéerna kunna vara verldens grund och egentliga realitet, utan kommit att ställa tvenne verldar emot hvarandra, den ideella och den sinliga, hvilka tarfva en förmedling, τρίτος ι'ίν&ρωπος3). Aristoteles anser sig deremot ha genom sin teleologi uppvisat, huru formen och materien äro ett, hvilket var omöjligt for Plato'). Men den teleologi, som Aristoteles uppställer, är, såsom visade sig, vacklande och utan halt. Den är vacklande från formens synpunkt, ty ingen form är ren, utan hvarje form har i sig något tillfälligt och förutsätter derför eu högre form i det oändliga. Den är också vacklande från materiens synpunkt, ty hvarje materia innehåller något mot formen motsatt, hvarigenom den är tillfällig och kan såväl vara som icke vara. Om derför hvarje verklighet förutsätter materia, finnes möjlighet, att intet är. Dessa båda brister sammanhänga med hvarandra, ty om ingen ren form finnes, finnes ingen materia, som icke på något sätt är obestämd. Nu återstår att undersöka, huruvida Aristoteles insett dessa svårigheter och gjort ett försök att lösa dem.
C. Aristoteles lära om förnuftet. a. Det gudomliga förnuftet.
Gränslösheten från formens eller verklighetens synpunkt framträder for honom i rörelsen. Rörelsen är ändamålets förverkligande — det möjligas aktualisering såsom möjligt5).
') Tim. 48, D.
*) Jmfr Zeller, Phii. der Griechen 4 Aufl. II, 1, sid. 768.
s) Met. VII, 13. § 15. «) Met. VIII, 6. § 15; XII, 10. § 21.
') Phys. III, 1, 201, a, 10; Met. XI, 9. § 5.
