Sida 38
C. Aristoteles lära om förnuftet
38
Hvarje rörelse förutsätter ett, scmi rör, verkligheten — och ett, som röres, — möjligheten'). Om nu hvarje verklighet i sin ordning är möjlighet och således sjelf röres, förer detta i det oändliga, men då finnes intet första, ty af det oändliga är intet först. Men finnes ingen första rörare, är rörelse sjelf omöjlig2). Allt hvad som rör, rör både något och genom något. Detta senare kan vara antingen det sjelft eller något annat. Menniskan kan röra antingen genom sig sjelf eller med något annat t. ex. en käpp. Men denna senare rörelse förutsätter alltid för sin möjlighet en »rörelse genom sig sjelf» »eller skall det gå i det oändliga»3). Det första rörande kan ej sjelft röras, ty det står för Aristoteles fast, att intet kan röra sig sjelf4). Således är det orörligt. Ej heller kan det röra per accidens, ty då skulle rörelsen kunna upphöra, men »det har förut5) blifvit uppvisadt, att rörelse alltid är»6). Det första rörande är således orördt och nödvändigt rörande. Dermed har nu Aristoteles brutit sig ut nr den ändlösa kedjan och fordrar en princip, som står höjd öfver det tillfälliga och vexlande, en verklighet, som är alltigenom verklighet, den orörde röraren. Vi återkomma till denna princip under den nu följande framställningen af Aristoteles försök att hafva den teleologiska verldsåskådningens brist från materiens synpunkt.
Denna dess brist framträder i materiens tillfällighet. Af denna följer, att rörelsen eller öfvergången från materia till form icke eger någon konstans. Det skulle kunna tänkas, att intet vore eller rördes, ty det, som kan vara, kan också underlåta att vara7). Men nu kan rörelsen hvarken
') Phys. VIII, 5, 257, b, 6. J) 256, a. 17.
3) VIII, 5 i böljan. 4) 257, b. 2.
') VIII, 1. — Det uppvisas bär, att hvarje rörelse förutsätter en föregående och medför en efterföljande. Om rörelsens evighet vidare nedan. e) c. 5.
') Met. XII, 6, § 6 och 8; III, 6, § 6 och 7.
Källa: Project Runeberg ·