Sida 87
83
Allt menniskans handlande förutsätter först och främst begär; men begäret är icke möjligt utau foreställning. Genom denna blir nemligen det goda föremål för begärande. Men hvarje föreställning är sinlig eller beräknande, ledd af det praktiska förståndet1). I förening med den förra föreställningen är begäret lägre begär (έπιΰυμία) och går endast på det skenbart goda, med den senare är det vilja (βοϋλψ σις) och går på det sant goda2). Etiken har derför att förklara, huru viljan och det praktiska förståndet eller den öfverläggande fantasien kunna gemensamt förverkliga det sant goda. Utan den förra kan icke handlande åstadkommas, ty förståndet för sig kan icke verka handling, hvilket synes af de oåterhållsamme, som handla mot detsamma11); utan det senare vinnes endast det skenbart goda. — Vi ha dervid först att undersöka beskaffenheten af det sant goda eller det högsta goda och derefter medlet till dettas vinnande, dygden.
A. Det högsta goda.
»Ett enda är det rörande det begärda (rö όρεχιύν), ty om två rörde, förstånd och begär, skulle de röra enligt någon gemensam art.» »Men detta är det goda, som är möjligt att förverkliga (rö πραχτον άγαΰόν), men sådant är det, som kan förhålla sig annorlunda»4). »Det orörda rörande är det goda, som är möjligt att förverkliga»5). Med dessa ord är det godas formella karakter angifven. Det är όρεχτόν och πραχτϋν, men på samma gång orördt. Dessa bestämningar determineras vidare. Det visas gent emot Plato, att begreppet om det goda icke kan vara en idé för sig; ty det
') De Απ. Ill, 10. 433, b, 28; c. 7. 431, b, 6; jmfr Zeller sid. 582 not 2.
c. 10. 433, a, 23 ff. ") c. 9. 433, a, 1.
4) III, 10. 433, a, 21 ff. ») 433, b, 15.
