Aristoteles etiska grundtankar och deras teoretiska förutsättningar

36

Eller ock: det allmänna är verkligt, ty det är icke det rent allmänna, utan har alltid sinlig bestämdhet. Det allmänna är genom att i sig upptaga det särskilda. Ser man åter på den andra sidan af svårigheten, som förnekar det materiellas verklighet på grund af dess tillfällighet och okän-barhet, svarar Aristoteles derpå, att det icke är fullkomligt tillfälligt och ofattbart, utan är nödvändigt och kännbart genom att vara det, hvari det allmänna och nödvändiga närmare bestämmes. Aristoteles löser således svårigheten genom att upphäfva artskilnaden mellan form och materia, det allmänna och det enskilda. Formen och det allmänna äro verkliga, derigenom att den förra icke är ren form, det senare icke rent allmänt. Det materiella och enskilda är känbart, ty det är icke ren materia, icke rent af ett enskildt. Men detta försök till lösning af aporien har med sig stora svårigheter: Om det icke finnes något rent allmänt, finnes icke heller något nödvändigt, något, som är i och genom sig sjelft. Men huru kan då något öfverhufvud vara? Som bekant fordrade Aristoteles ett allmänt och nödvändigt af samma skäl som Plato, nemligen emedan rörelse vore omöjlig, om icke det funnes något oförgängligt och orördt1). Men hvad är här det orörda? Det allmänna kan det ej vara, ty det kan högst sägas vara relative orördt, ej absolute orördt, ty det kau icke vara utan det tillfälliga och vexlande, llüvia qü. Dock har härmed vunnits ett resultat, som är af vigt for den rätta uppfattningen af Aristoteles. Genom att framställa materien såsom endast till graden skild från formen blef Aristoteles filosofi en teleologi. Det behöfdes intet tredje, som förmedlade mellan dem båda, ty den senare var den förras ändamål och derför ock dess väsen. Plato, för hvilken fysiken eller naturfilosofin endast var en lämplig och förnuftig »lek»3}, och all utsago om na-') Met. III, 4. § 5. ') Tim. 59, C.