Sida 35
B. Aristoteles teleologi
och kroppens inbördes förhållande blifvit undersökt. Det liar visat sig, att kroppen från en sida har själen eller vä-sensbegreppet till sitt ändamål, och att den senare sjelfverk-saint bestämmer sig i det särskilda, men att å andra sidan «leuna bestämdhet är tillfällig och för själen yttre — har sin grund i kroppen. Det lägre har till ändamål det högre, men detta är icke verkligt utan det lägre och tillfälliga. Det högre nödvändiga fordrar något tillfälligt, for hvilket det är ändamål. Aristoteles framhåller derför, att det finnes två sidor i naturen: ändamålsenlighet och naturnödvändighet1). ingendera af dessa får förbises. Stundom kan samma sak behandlas från båda synpunkterna t. ex. menniskan har mycket tätt hår dels på grund af en naturnödvändighet dels for att det må skydda henne2).
Det är nu skäl att med det vunna resultatet för ögonen undersöka, huruvida Aristoteles kan sägas ha löst de båda hufvudaporier, som han uppstält för sig nemligen de, som röra förhållandet mellan form och materia, det allmänna och det särskilda. Formen eller väsensbegreppet eller det allmänna kunde ej enligt dessa aporier vara det verkliga, ty det finnes endast såsom en bestämning hos det materiella. Men ej heller detta senare, ty då vore verkligheten okänbar. Har Aristoteles undgått denna svårighet genom den teleologi, som han enligt det föregående uppstält? Om man undersöker det första ledet i aporin, som framställer svårigheter mot formens och det allmännas verklighet, svarar Aristoteles härpå, att det materiella ting, i hvilket det allmänna är verkligt, har hvarje bestämdhet genom det allmänna. Kroppen är allt, hvad den är, genom själen. Således är det allmänna verkligt, ty det enskilda tinget är genom det allmänna.
') Part. An. I, 1. 639, b, 21.
2) Part. An. II, 14. 658, b, 2; jmfr för öfrigt Zeller p. a. s. sid. 331 ff. och 487 ff.
Källa: Project Runeberg ·