Sida 116
B. Om dygden
116
utsättningar, uppställer ban i det sista kapitlet af första boken liksom en karta öfver den menskliga själen, hvari de olika »själsdelarue» noga bestämmas. Då nu, säger han, lycksaligheten är en verksamhet enligt fulländad dygd. bör dygden undersökas, men icke all slags dygd, utan mensklig. »Men mensklig dygd är icke kroppens, utan själens — äfven lycksaligheten säga vi vara en själsverksamhet. Men under sädana forhållanden är det tydligt, att politikern på något sätt bör känna det, som rör själen, liksom äfven ögonläkaren «ch öfverhufvud den kroppslige läkaren» (bör känna ögonen och kroppen öfverhufvud)'). I öfverensstämmelse med Aristoteles egen metod behandla vi i allmänna drag derför såsom inledning till undersökningarna om dygden hans psykologi med särskild hänsyn dertill.
Själen kan betraktas såsom bestående af 2 delar: en, som är utan förstånd, och en, som har forstånd3). Den förra består likaledes af 2 delar, af hvilka den ena tillhör växtlifvet (den
v
närande och fortplantande själen) och icke är mottaglig for bestämdhet af forståndet, den andra åter på något sätt deltager i förståndet. Denna del är den begärande själen. Begäret står i det förhållande till förståndet, att det kan bestämmas af detsamma, men också kan strida mot det. Det förra eger rum hos den återhållsamme, det senare hos den oåterhållsanunc. Derför kan ock den begärande själen sägas ega förstånd. Men dervid måste den skiljas från den egentligt förståndiga själsdelen, som är teoretisk och befaller öfver den såsom en fader. Hvar och en af dessa själsdelar har sin egendomliga dygd, den begärande själen den etiska och det teoretiska förståndet (i vidsträckt betydelse) den diauoetiska3)
') Nic. Eth. I, 13. 1102, a, δ ff.
') »Vtan förstånd» är öfversättning af tä/.oyos»; »förståndig» af »loyixös».
3) Nic. Eth. ib , a, 27.
Källa: Project Runeberg ·