Sida 21
BRÖSTKORGEN OCH ANDNINGEN.
21
som clå den går därin. Den är i viss mening renad, i viss mening orenad. — Den är renad från damm. Detta stannar till största delen i näsan och svalget, då luften strömmar in. Då man andas genom näsan, såsom man bör göra, går luften genom den mellersta och öfre näsgången, där redan en del damm stannar. Men ännu mera kvarhålles det af den bakre svalgväggen, då luftströmmen där brytes från horisontal till vertikal riktning. Ännu möjligen kvarvarande damm stannar på luftrörens slemhinna och makas efter hand ut genom flimmercellerna, hvarom se ofvan (sid. 4 och 10). Vid daglig inandning af dammfylld luft kunna dock dessa anordningar icke hindra, att en del damm eller smuts stannar kvar i lungorna. Sålunda få sötare sotdamm, stenhuggare och porslinsarbetare stendamm aflagradt i lungorna. Genom det senare blifva lungorna förtätade och förhårdnade (s. k. stenlungor) , som slutligen leda till en förtidig död.
Under sin gång ned i lungorna blir luften äfven uppvärmd. Dess temperatur höjes, äfven då den yttre luften är blott ett par grader öfver 0-punkten, till omkring 30° C., ifall man andas genom näsan; mindre, då man andas genom munnen. Luften mättas äfven med fuktighet. Därför är den utandade luften varm och fylld med vattengas, såsom man ser, när man andas på en glasruta, då vattengasen förtätas till imma. Är den yttre luften mycket kall eller både kall och »rå» (fuktig), så förtätas den utandade luftens vattengas genast till ånga; den går ut såsom ur en ångskorsten.
Detta om luftens fysikaliska förändring i lungorna. Men den lider äfven betydliga kemiska förändringar.
Luften utomhus håller med högst obetydliga växlingar nära 21 volymprocent syrgas, 78 procent kväfgas eller de med denna gas närsläktade nyupptäckta gaserna argon, metargon, helion, krypton och neon i små mängder. Vidare håller luften ute i fria naturen en föga växlande, ringa mängd kolsyregas (omkring 0,04 procent) samt en mycket växlande mängd vattengas. Den senare kan växla mellan 30 och 90 procent relativ fuktighet, d. v. s. en så stor vattenmängd, som luften vid dess befintliga värmegrad kan upptaga i gasform. Denna luft är det vi inandas i den fria naturen. — Den luft vi utandas håller däremot blott 16 proc. syrgas, 79 proc. kväfgas och mer än 4 proc. kolsyregas. Vattenhalten är, såsom ofvan sades, äfven betydligt förökad och nära mättningspunkten, Den utandade kolsyremängden beror dock i väsentlig mån på, huruvida man är vakande eller sofvande, i arbete eller hvila. Ty kolsyran bildas i kroppen genom ämnesomsättningen och öfvergår från väfnaderna till det venösa blodet för att från detta afsöndras i lungorna. Men ämnesomsättningen är i kroppen större i vakande än i sofvande tillstånd, större under arbete än under hvila. Sålunda är den under sömnen afsöndrade kolsyran ungefär blott två tredjedelar af mängden i vakande tillstånd.
Skillnaden mellan det venösa och arteriella blodet på kolsyra och syrgas är ganska betydlig. Det venösa blodet kommer till lungorna med 45 volym-procent kolsyra och 12 volymprocent syrgas, men bortgår ur lungorna såsom arteriellt blod med blott 39,5 proc, kolsyra men med 19 proc. syrgas. Sålunda har blodet till luften i lungorna
Källa: Internet Archive ·
