Läkarebok för alla : hälso- och sjukvårdslära i populär form

48

LÄKAREBOK FÖR ALLA.

14. Strypsjuka ( croup ) .

Här hafva vi att göra med en tredje sjukdom i strupen, hvilken genom kväfning kan vålla den sjukes död. Den är dock af en helt annan natur än de två föregående och beror i olikhet med dem på smitta. De lärde mena nu, att smittan vid äkta strypsjuka är densamma som smittan vid difteri, ehuru vid den förra sjukdomen strupen, vid den senare svalget blir säte för smittan, som utvecklar sig (vegeterar) i själfva slemhinnan och där alstrar hinnlika beläggningar, s. k. di f ter ihinnor. Emellertid uppträder strypsjukan uti själfständiga epidemier, då vanlig difteri alls icke förekommer (än såsom själfständig sjukdom och än i samband med mässling eller skarlakansfeber), hvarför det synes antagligt, att smittan vid den förra sjukdomen åtminstone i något hänseende skiljer sig från smittan vid den senare. Men det praktiskt viktiga är, att båda sjukdomarna äro smittsamma, hvarför de sjuke böra isoleras.

Därjämte finnes det, såsom ofvan (sid. 89) är sagd t, en falsk strypsjuka, som icke beror på smitta, men hvars s}unptomer dock så mycket likna den äkta strypsjukans, att en icke-läkare svårligen kan skilja de båda sjukdomarna åt. Säkrast är det därföre att anse och behandla hvarje sjukdomsfall, som liknar strypsjuka, såsom om det vore en smittosam sådan. Den falska strypsjukan brukar ej sällan flera gånger drabba barn, som hafva anlag därför. Den brukar äfven vid olika tillfällen angripa syskon i en familj, hvilket blott visar, att de hafva ett gemensamt anlag för sjukdomen, utan att sjukdomen därför behöfver vara smittosam. Om symptomen vid denna falska strypsjuka, likasom om dess behandling, se ofvan (sid. 40).

Vid den falska strypsjukan bilda sig emellertid inga beläggningar eller hinnor i strupen, såsom fallet är vid den äkta strypsjukan, hvars symptomer annars mycket kunna likna den förras. Äfven denna börjar nämligen oförmodadt med anfall hos ett barn af 2 till 10 års ålder, som förut visat obetydliga tecken till en näs- eller strupkatarr. Sjukdomens förlopp blir sedan mycket hastigt, från ett till några få dygn, vare sig det går till lif eller död, ty den senare utgången är alls icke ovanlig. Omgifningens uppmärksamhet fästes vid den egendomliga hostan, som väcker barnet vid midnatt. Den har ett hest ljud, liknande skallet af en hes hundvalp. Den låter så svår, att man kallar läkaren midt i natten. Han finner vid sin ankomst barnet kanske för ögonblicket stilla, ty dess krafter äro uttämda efter ett nyss genomgånget anfall. Men »plötsligt ändras det slöa ansigtsuttrycket, mattheten ger vika för en sista kraftansträngning;