Sida 49
sjukdomar i struphufvudet.
49
patienten reser sig upp med den djupaste förtviflan; de blodsprängda ögonen rulla vildt; barnet griper krampaktigt i strupen eller gräfver med de små fingrarna i munnen, liksom ville det slita af tungan eller krafsa bort det, som i svalget hindrar andningen, ty andnöden stiger till en outhärdlig grad. Luftstrupen dragés med ett hest pipande och sorlande ljud ner mot bröstet vid inandningen för att vid
nästa utandning liksom skjutas uppåt och framåt mot hakan. Afven vid utandningen höres ett egendomligt hest, skrofligt, »sågande» ljud. Bröstkorgens och bukens muskler arbeta »för brinnande lifvet»; mellangärdet täflar med dessa, så att refbensbrosken och bröstbenets nedre mjuka del dragas djupt in i maggropen. Om krafterna det tillåta,
kastar sig den lille patienten af och an i en outsäglig ångest och
vånda; han är alldeles otillgänglig för tilltal; han slår vildt med armarna omkring sig. Ena stunden vill han bäras på armarna, den andra vill han tillbaka i bädden. Den framstammade bönen om hjälp drunknar i en egendomligt hväsande hosta eller kanske snarare ett slags utdragen harskning; de förvridna anletsdragen och de ängsligt spejande ögonen tala sitt tysta men vältaliga språk, tills blicken slocknar, och de matta ögonlocken falla ner; armar och ben betäckas af en kall, klibbig och illaluktande dödssvett; respirationen flyger i flämtande hastighet, utan att någon luft kommer till de försmäktande lungorna; pulsen jagar i vibrerande, oregelbundet lopp, och dess slag kunna ej alltid räknas eller ens kännas; känselförmågan tyckes vara upphäfd; kolsyreförgiftningen i blodet förorsakar ett dvalliknande tillstånd, ur hvilket den arme patienten då och då ryckes upp för att göra några ytterligare försök att få luft, men allt förgäfves. — Den hemska kampen blir allt svagare, dödens ängel griper rofvet med sin iskalla hand, och en barmhärtig försyn låter oftast slutet ske lugnt och stilla, under det att krafterna allt mera sjunka, och utmattningen ökar sig. — Men nej, icke alltid går det så; ibland får modern ännu ett stygn i hjärtat, innan hon skiljes från sin älskling: det blir konvulsioner, och lifslågan utsläckes våldsamt af krampens demoner.*
Icke alltid går det dock så olyckligt. Äfven när det ser som mest förtvifladt ut, händer det, att patienten under ett våldsamt anfall hostar upp en hvit slamsa, som vid undersökning befinnes hafva rörform och vara en afgjutning af luftröret. Vägen för luften har nu blifvit fri, lindring i andnöden inträder och den lilla faller vanligen i en vederkvickande sömn. — Hostan blir härefter lösare med ett mer
* Denna målande skildring af sjukdomen är hämtad ur Hälsovännens flygskrift n:o 29: »Om difteri och strypsjuka» af d:r Hj. Selldén.
Läkarebok för alla 7.
5
Källa: Internet Archive ·
