Sida 89
SJUKDOMAR I LUNOYÄFNADEN.
89
samma sätt som vid mässling, koppor och dylika smittor. Därför har fordom regelbunden återlåtning i början af sjukdomen begagnats, men numera kommit ur bruk; äfven blodig hoppning eller blodiglar begagnas nu mindre ofta än förr. Dock äro de ovillkorligt lindrande vid häftigt håll och kunna gärna användas för förut friska medelålders personer. För barn, ålderstigna, svaga och blodfattiga personer är nödigt spara på blodet. Åderlåtning kan äfven i ett senare skede af sjukdomen vara på sin plats, då blodstockningen och utgjutningen i lungorna blifvit så stora, att den sjuke därigenom hotas med kväfning. — För öfrigt må man använda en symptomatisk behandling, då intet specifikt medel mot smittämnet ännu är funnet.* — Det mest plågsamma symptomet, »hållet» i sjukdomens början, kan lindras genom torr hoppning, då man önskar spara på blod. Härigenom dragés blodet till huden från lunghinnan. Samma syfte nås genom hudretning medelst terpentin . eller senapsduhar samt värmande omslag. Dylika omslag åstadkommas enklast och renligast genom s. k. neptunigördlar (kallvåta värmande omslag), hvilka hos oss allmänt föreskrifvas af läkarne. På barn och åldriga äro dock ljumma grötpåsar mera lämpliga. Isblåsa verkar äfven smärtstillande genom nervernas bedöfning, men fördrages blott af starka och blodfulla personer; den är icke heller för andra tillrådlig. Vid svåra smärtor kan mor finin sprutning under huden vara berättigad. — Den sjukes allmänna oro, febern och svårigheten att andas kunna lindras genom ljumma bad ( 28°- — 34° C.), tagna under vid pass tio minuter ett par gånger på dagen. I brist härpå kunna baden ersättas genom våta inpackningar, hvari den sjuke får stanna 1/2 timme eller längre, om han däri insomnar. Dylik vattenbehandling behöfver icke här afse (såsom t. ex. vid nervfeber och skarlakansfeber m. fl. sjukdomar) att nedsätta feberhettan, ty denna är i regel måttlig, utan att lugna den sjuke och främja hudverksamheten.
Invärtes läkemedel äro vid normalt sjukdomsförlopp föga af nöden. Vanligen ges af läkarne i början en bröstsaft med opium, som lindrar hållet och hostan samt längre fram under sjukdomen en terpentinemulsion, som lättar upphostningen**. Vid starkare feber eller hjärtsvaghet, som kan tyda på hotande hjärtförlamning, ges vin, eter, kamfer, mysk eller digitalis. För supare, som äro vana vid alkoholens retning, kan konjak eller brännvin (verkan är enahanda) måhända vara af nöden. Men att påtvinga andra sjuka »konjakstoddy» eller starkt vin — såsom, icke sällan sker — är icke blott onödigt utan till och med betänkligt, sedan forskarne numera ådagalagt, att cellernas förmåga i organismen att döda pnevmonikokkerna försvagas genom inverkan af alkohol.*** Vida bättre och fullt rationellt är det att gifva
* På sista tiden hafva forskare försökt att åstadkomma ett pnevmoniserum efter samma metod som difteriserum alstras, nämligen genom att taga blodserum från djur, som äro angripna af pnevmoni, till insprutning på människor. Resultaten häraf äro dock ännu icke tillräckligt pröfvade. Ett dylikt serum skulle emellertid blifva ett specifikt och direkt verkande botemedel.
** Se om dessa medel sid. 69.
*** Se föredraget »Sprit, hälsa och glädje» af prof. E. Almqvist, sid. 52 i boken »Tre föredrag för studenter», Hälsovännens förlag 1899.
Källa: Internet Archive ·
