Sida 233
10. Blanche såsom författare
SUE OCH ZOLA.
233
heten — och öfver fängelseväsendet, pauperismen och jesui-teriet, både det i purpurmanteln och det i kaftanen, kastade nu hans snilles höga eld en skarp, en hotande belysning. — —- Endast en sådan talang som hans, en sådan öfverlägsen talang kunde frambringa de hemska belysningar, som nu framställa nittonde seklets värsta förbannelser i så bjärt motsats till de välsignelser, hvilka kunde utgöra dess styrka. — Eugène Sues blick, yttrar en af hans landsmän, har sträckt sig vida, hans flygt omfattar en stor rymd; han lyfter sig och söker omfatta verlden —- han sväfvar öfver hela menskligheten, predikande återlösningen för dess olika slägten, de der ännu i sitt anletes svett äro nedtryckta till jorden 1» Man har sagt, att han älskar att måla lasten, måla gräsligheter. Sannt, men han gör det i en bestämd afsigt. Allt detta, som han visar oss, »häntyder på de skadade ställena, på pestbölderna i våra seder och lagar och blottar dem skoningslöst, och en författare, som är i stånd att framlägga en fullständig bild af alla samhällets sjukdomar, som har mod att utan vämjelse skildra den förborgade och i mörkret smygande lasten, det af lagen sjelf frambragta eländet i dess gräslighet — en sådan författare bör med rätta kallas moralisk och skall åstadkomma en i högsta grad moralisk verkan, ty han måste tvinga samhället att reformera sig och nödsaka lagen att straffa, icke efter en abstrakt morals beqväma rättesnöre, utan efter mildare, mer menskliga och mer sedliga grundsatser.»*
Påminner icke detta om Zola och hans principer, då han söker bevisa naturalismens moralitet? Sä nära kan en lärjunge af den franska romantismen stundom komma Zola och de moderna teorierna. Och dock torde man med skäl kunna tvifla på, att Blanche, äfven om han upplefvat denna nya litteratur, skulle hafva gillat eller ens hafva förstått den.
Sue var för honom demokraten, folkvännen, mensklighetens välgörare, småfolkets beskyddare, despotismens gissel, filantropen, reformatorn. Sue skänkte sina bilder romantis-mens konstform och ringde i stormklockan 1848. Sue var det ideal, August Blanche åtrådde, medan han ännu drömde om litterära triumfer, innan han blifvit kallad att träda upp som politiker, det vill säga att praktiskt söka utföra sina skaldedrömmar.
* Illustrer. Tidning 1857, N:o 33.
Källa: Project Runeberg ·