Sida 236
11. Revolutionsåret 1848
236
REVOLUTION SÅRET ] 848.
han ännu närmare i beröring med aktörerna tack vare sina arbeten för den scen, der de spelade. Efter den triumf, han skördade genom Läkaren, blef han som teaterns litteratör deras kamrat.*
Och öfverallt var han med, uppburen och omtyckt, lika väl hos den lägre bourgeoisien och handtverkaren som ibland artisterna och i öfverklassens salonger. Ena dagen uppträdde han på bleckslagarens bröllop, andra dagen åter vid en supé hos presidenten. An var han hos La Croix, än på Blå Porten, än vid någon enklare koliation på Claes på hörnet. Än satt han i ett gladt lag af skådespelare och konstnärer, än hos Trolle-Bonde ute på Säfstaholm. »Han var» — heter det i von Rööks memoirer —• »otroligt älskvärd; han sjöng qvicka visor, som han sjelf författat och hvartill han äfven komponerat musik.»
En af August Blanches samtida och kamrater i Aganip-piska sällskapet, d:r Olof Fryxell, skrifver om hans person under dessa år följande: »Jag tycker mig se hans höghvälfda panna, varma blick, milda leende, jal hela hans personlighet, som alltid gjorde ett fördelaktigt intryck. Jag tycker mig höra den hjertegoda stämman, de sinnrika samtalen, dessa snilleblixtrande infall och den stora oratoriska svadan.»
Dessutom var han med vid Konstnärsgillets stiftande. Sjelfva nyårsafton 1845 sammanträdde de första tolf med-
* Flere af teaterns artister har han sedan förevigat i sina berättelser — Stjernström i »En Karl Johans favorit», Dahlqvist i »Död och uppståndelse», Henriette Widerberg i »Prinsessan Amazili», Emelie Högqvist i åtskilliga af »En skådespelares äfventyr» m. m.
Fru Emilie Carlén.
Källa: Project Runeberg ·