August Blanche och hans samtid

1844 ÅRS RIKSDAG.

241

man kommen derhän, att fridens vänner kunde nära nog förtvifla. Man behöfde icke vara någon skuggrädd pultron för att i denna stund se på afstånd revolutionens vilddjur spänna sina klor.»

Den 8 augusti 1844 läste man följande öppna fråga i Aftonbladet: »Med hvad rätt sitta adel och prester på den svenska riksdagen?» Tidningen påstod, att adeln var en kräfta, hinderlig för reformer, hjelpare åt förtrycket, att adelsmännen tillvällat sig sin sjelfskrifvenhet vid riksdagen, och att det nog kunde uppstå en revolutionär rörelse, »som åter med våld fråntog dem deras allt för stora andel i politisk makt».

Partihatet var i allmänhet ganska bittert hos ständerna. Bönderna utmärkte sig för djerfva paralleler; en och annan talade om den ädle Engelbrekts mord, och presterna jem-fördes med Hans Brask och Gustaf Trolle. Kort efter riksdagen var det äfven, som Blanche i »Engelbrekt och hans dalkarlar» skildrade Sveriges folk, kämpande för sin frihet, afskuddande sitt ok, men endast för att af herrarne med sköldemärke och kräkla lönmördas i sin hjelte och åter smidas i jern.

Den 28 augusti 1844 föll representationsfrågan hos ridderskapet och adeln. Tidningarna hade kommit med profetior om uppror; talmännen hade särskildt fått en vink om att vara vaksamma. Adeln var i hög grad uppretad mot Hierta. Palmstierna vände sig mot den plats, der han satt, höjde sin knutna hand och utropade förbittrad: »Vi skulle vanhedra oss af usel rädsla för oförnuftets hotelser! I hafven missräknat Eder, så djupt har Svea Ridderskap och Adel icke nedsjunkit!» Och kammarjunkaren Ehrenhoff tillade ironiskt: »I män af det liberala yrket, I viljen på pöbelns axlar triumfera öfver det fallna konungadömet!» —■ En och annan tänkte att kasta ut Hierta till pöbeln.

På qvällen den 28 började folket hurra. Massorna demonstrerade på torget utanför Riddarhuset, skockades i Storkyrkobrinken, gingo öfver Norrbro, anhöllo några vagnar och styrde kurs på Norra Smedjegatan. Der blefvo några fönsterrutor inslagna hos Stjerneld. Nästa dag höll man sig omkring erkebiskopens hus. Rörande detta upplopp skrifver Troil följande: »Natten mellan den 29 och 30 augusti ut-slogos fönsterna hos åtskilliga misshagliga personer. Äfven jag hörde till deras antal, som af den styrande komitén blifvit utsedda att näpsas för yttrandet på Riddarhuset, och

August Blanche och hans samtid. 16