Sida 243
11. Revolutionsåret 1848
SKANDINAVISMEN.
243
byggas. Ingen proposition öfverlemnades till Ständerna. Frågan stod sålunda 1847 på samma punkt som den stått under ett föregående skede.
Nu klagar äfven Blanche öfver denna märkvärdiga tröghet. »Man behöfver» — skrifver han i sin första roman Vålnaden — »årtionden, ja, sekler för att kunna beqväma sig till den minsta förändring af det gamla, behofvet af förändringen må nu vara aldrig så mycket i ögonen fallande. Hvad som varit godt i farfars tid, heter det, duger äfven i vår; man bör icke brådstöita med något; en sak behöfver mogna och ruttna tjugu gånger, innan den bör förkastas. Detta gäller — snart sagdt alla våra samhällsreformer.»*
En annan af de rörelser, som inverkade på Blanche, ehuru icke så mäktigt som på skalderna och statsmännen, var 1830-talets barn: skandinavismen.
Efter 1840 började den sprida sig tack vare entusiasmen hos studenterna och diktarne. 1837—38 års vinter tågade Lunds ungdom på isen till Köpenhamn, hvilket hade till följd, att danskarne gjorde motbesök. Så följde de nordiska naturforskaremötena, då Geijer i Stockholm 1842 drack en skål för det fria Nordens vetenskapliga förening. Så började studentmötena 1843 med skandinaviska fester, skandinaviska sällskap, med en och annan politisk och social storhetsdröm.
Blanche kunde icke undgå att taga intryck af rörelsen; 1846 efter det andra studentmötet afslutar han Engelbrekt i en skandinavisk tonart. Han låter nämligen frihetshjelten gifva sin dotter Ingeborg till äkta åt en dansk man, fogdens son Abilgaard, hvilket symboliserar den skandinaviska idén. »Hvad ljuflig synl» — säger han.— »Som svenska flickans hand nu hvilar uti danske mannens, så skola i en framtid de skilda folken ock förenas.»
Denna profetia uppskattades af Aftonbladet, som i en recension öfver pjesen yttrade: »Författaren behöfde dansken Abilgaard för att åskådliggöra den vackra idé, som uttalar sig i slutscenen, då Engelbrekt döende lägger svenskans trogna hand i danskens och med den profetiska siarblick, som är
* I Första älskarinnan klagar han öfver bristen på medborgerligt intresse. »I få länder är den medborgerliga andan så föga utbildad som hos oss. Ja, det anses om ej såsom ett fel, åtminstone såsom brist på sällskapstakt att orda om allmänna ärender, hvilka man gör bäst uti att öfverlemna åt styrelsens försyn, liksom man öfverantvardar verlden åt Guds.»
Källa: Project Runeberg ·