August Blanche och hans samtid

406

ÅRET 1865.

utbyttes under tårar af rörelse och fosterländska sånger klingade på kaféerna.

Qvällen var äfven Blanches qväll; nu hade han segrat. »Döm, hur lycksalig jag måste hafva känt mig, när frågan gick igenom 1 Ett skyhögt fjäll föll från mitt bröst, och det var som hade jag fått lifvet andra gången», skrifver han.

Strax efter underrättelsen om segern på Riddarhuset skickade han sin syster en biljett — det har gått — och efter ett grant tal för borgarståndet i klubben skyndade han

Utanför Riddarhuset den 7 december 1865.

till La Croix, der samlingen var betydlig. Der tömde han en bägare för det Sverige, som blifvit födt, och gick, efter en ny och glödande oration, Malmtorgsgatan ned öfver torget till Operan. Källarsalen var öfverfull, dörrarna stodo öppna. Blanche måste stiga upp på ett af borden och hålla tal. Föremålet blef kungen, och han slutade sålunda: »Detta är första gången jag föreslagit en skål för någon konung!»

Från salen begaf han sig ut till folkmassorna på torget. En stol tjenade som tribun, och han talade — djerft och inspireradt, uttryckande sin fröjd. Om icke De Geers re-