Sida 410
20. Blanche i »Illustrerad Tidning» och hos de nyliberale
410 BLANCHE I »ILLUSTBEKAD TIDNING».
Samtidigt som han gaf denna mission àt sin tidning, gjorde han den till ett af de populäraste familjeblad, som funnits uppe i Norden före och efter honom. Han kände nämligen konsten att vara qvick och intressant. Han tröttade icke läsaren med vidlyftiga afhandlingar, visste att utan många ord säga, hvad som behöfdes, och var äfven i en tråkig sak spirituell och angenäm. Publicitetens vådor hade han icke glömt; icke heller hvad allmänheten fordrar af publicisten. »Bör man skrifva långa artiklar? Nej, de äro för tråkiga. Bör man skrifva korta? Nej, de äro för ytliga. Bör man skrifva pikanta? Nej, de stöta på skandalen. Hvad skall man då skrifva? Man bör skrifva alls intet, svarar regeringen, och det förundrar oss icke. Man skall slå hufvudet på spiken, svarar deremot publiken. Men sjelfva spik-hufvudet skriker, och det är heller inte bra. Sannerligen vill det icke något till för att undgå en sådan pers med bibehållandet af sitt goda namn och rykte.» *
I synnerhet var han mästerlig i porträttbilder och skisser. »Det är en glädje att lägga sig och dö, när en sådan karl skrifver ens biografi», sade man, och uttrycket är i viss mån alls icke så oäfvet. Bilden, han tecknade, var en fin miniatyrbild, lefvande och natursann mer än något porträtt. Fastän man efter honom gifvit starkare precision åt det rent biografiska, det rent kulturhistoriska, har man icke förmått att skänka den mera lif.
Angående hans skisser torde man kunna påstå, att Blanche i dem gifvit oss det yppersta af sin diktning. Hyrkuskens, prestmannens och skådespelarens berättelser jemte dessa mästerliga små taflor ur verkligheten, hvilka han publicerade i Illustrerad Tidning, äro i sin genre obestridligen konstverk.
Också har han på dem arbetat som en konstnär — träget, samvetsgrant och med verkligheten till förebild. Man skulle, när man läser dem, tro att de blifvit utkastade nära nog på fri hand, under intrycket af en stämning. Så är dock icke fallet. Blanche hade ej brådtom, fastän han var en flitig och produktiv litteratör. Tidigt om morgnarne steg han upp och gick ut. Efter en promenad i Malmgårdens omgifning satte han sig vid skrifbordet, der han stannade
* August Blanche: P. E. Svedbom (Minnesbilder), oktober
1857-
Källa: Project Runeberg ·