Sida 144
Historien om en skeppsbotten
till altaret; men när han vände sig till församlingen, kunde ingen tro, att det ens var en femtiåring som visade sig inom altarringen. Det i ljusrödt skiftande håret flöt som en lätt aftonrodnad öfver ett anlete af den klaraste dag. Munnen liten, näsan krokig, ögonen blå, hyn rödlett; och när han höjde sin röst, fann man, att dagen hade värme, liksom den hade klarhet. Melodiskt framsusade orden, men tydligt för en hvar. Det var en ritual på eolsharpa. Jag har hört stora andliga talare, men ingen har så rört mitt hjerta som de enkla altarbönerna ur denne gubbes mun. Han trodde på hvad han sade och derför sade han det så väl, och aldrig såg jag omkring mig en djupare och innerligare andakt. Det var som om sjelfva de hårda murarne böjt ned för att bedja.
Men höra honom predika fick jag, tyvärr, ej. Han hade hos sig en ung prestman, som hvarannan söndag hjelpte honom med predikan, men altargudstjensten förrättade han merendels sjelf. Fram på eftermiddagen gjorde jag komministern ett besök och dröjde några timmar hos honom. Komministergården, belägen midt i ett stenröse, var icke stort bättre än de sämre bondgårdarne inom Upland. Inredning och bohag voro i förhållande dertill. Utom hand-och psalmboken, fanns på komministerns bokhylla ingen bok tryckt under detta århundrade, och hela biblioteket tycktes lika hårdt medfaret som den kopparröda helgdagshatten.
»Ända sedan jag tillträdde denna befattning, har jag icke haft råd att köpa mig en bok,» förklarade den gamle prestmannen; »och följaktligen vet jag ej, hvilka nya vägar den teologiska vetenskapen upptäckt; men jag har aldrig förstått hvad gagn menniskan har af alla dessa vetenskapliga omvägar, när hon genom ett af evangelium upplyst hjerta har den rakaste och genaste vägen till Gud.»
»Men om mitt bokförråd varit ringa,» tilläde han, »så har min barnkammare varit desto rikare. Jag är nu gift för tredje gången och har haft nitton barn. Kristendom och litet räkna och skrifva, det är det enda jag hunnit lära dem, och så godt var kanske det. Det vill mycket till för att svinga sig mot ljuset, och det är just det man vill, när man en gång fått längtan dit. Alla mina barn blefvo drängar och pigor, och ärliga ha de arbetat i sitt anletes svett. Vi ha gudi nog af herrar och mamseller, tänkte jag, och det är alldeles för många tärande munnar och för få
Källa: Project Runeberg ·