Sida 155
Historien om en skeppsbotten
»För god — der ha vi det igen,» tänkte jag. »Således: der han står, der kommer han att stå. Flitens och sedlighetens spegel blir väggfast, liksom trymåerna i våra salonger. »
Till akademien hade måhända Öfverström aldrig kommit, om han icke varit behöflig der — för andra, det förstås. Ett dussin studenter slogo sig ihop och höllo honom vid åtskilliga tider i Upsala för att ha honom att tillgå vid sina skrifningar »pro exercitio» och »pro gradu». Bolaget lyckades förträffligt. En intressent fick non sim laude, en annan curn laude, en tredje till och med laudatur o. s. v. Men Öfverström sjelf? Det var nära att han blifvit differerad, ty vederbörande hade kommit underfund med hans egentliga mission vid akademien.
»Flar man sett på maken!» uttryckte sig en professor. »Komma enkom till Upsala för att hjelpa fram stympare
— jo, han är god den der!»
Det var åtminstone en variation på temat.
Emellertid begagnade han sig af tillfället och tog på mellanstunderna både »presten» och »pastoralen». Man höll mycket efter honom i tentamina, allt för hans godhets skull. Han stod blek och krokig som vanligt, men besvarade kort och riktigt alla frågor. Man ville gerna »kugga» honom, men i det fallet, endast i det fallet, var han omedgörlig.
En dag följde jag honom hem till hans bostad i Upsala. Flan hyrde ett kyffe af en fattig majorsenka, som höll mat åt studenter för sju rdr i månaden. Maten och i synnerhet priset voro i hans smak. I trappan mötte vi majorskans dotter, en täck flicka. Öfverström blef röd i ansigtet och såg ut som sjelfva tafattheten. När en lärd eller snillrik man rodnar och blir tafatt inför en ung flicka, då kan man vara viss på att han är kär öfver öronen. Men det är en kärlek som vågar intet för sig sjelf. Man hakar sig så gerna fast vid tron på ett ja, men fruktar på samma gång möjligheten af ett nej, och så blir man sväfvande mellan himmel och jord, tills man blir soltorkad.
»Hvad tycker ni om Öfverström?» frågade jag några dagar derefter majorskans dotter.
»Hvilken? Ah, ni menar den der beskedliga menniskan med lappade stöflarne och som oupphörligen tackar mig för mina 'falska riddare’, liksom trodde han, att det är jag som lagar dem.»
Källa: Project Runeberg ·