Sida 157
Historien om en skeppsbotten
Från
Itai ien.
Den siste lazzaronen.
har jag hört talas om syditalienarens lätja håglöshet, fast man haft den artigheten mot honom att skylla allt på solen. Hon är hans lagstiftare, heter det, och att ligga i solen och sola sig, det är att lyda första budet i hennes kodex. Men hvad säger solen om den komplimangen, solen, som annars är känd för att sätta lif i allt? Tiger och lider förmodligen, det godas vanliga lott, och fågeln med sin sång och blomman med sin fägring få väl försona hvad menniskan i sin otacksamhet brutit.
>:En kropp af eld, en själ som fryser midt i lågan», sjunger Manzoni, skalden, om södra Italiens folk. Men han är oartig nog att för detta missförhållande anklaga konunga-dömet och kyrkan. »Det är furstars våld och presters list, som böjt i stoftet dessa sköna, ståtliga gestalter», påstår han, och, hvad värre är, han bevisar det ock. Men på deras uppståndelse tviflade han aldrig, och dålig är rasen ej.
Dessa menniskor, liksom naturen omkring dem, kunde icke helt och hållet aflöfvas. Alltid fanns det, äfven under de bedröfligaste skiften, något af lager och stenek qvar i deras kraft, något af myrten och orange i deras känsla. Blott en fläkt af frihetens vinge, blott en stråle af bildningens ljus, och de skola bli värdiga det paradis, der de föddes.
Men hvad äfven den mattaste strimma af bättre dagars gryning förmår, det ser man nu i Neapel. Alla äro dock
Källa: Project Runeberg ·