Sida 163
Historien om en skeppsbotten
hvilken han igenkänner yngsta dottern till den ädling, hvars hus han plundrar. Han erinrar sig, att denna unga flicka aldrig gått förbi honom på porttrappan, der han brukat ligga, utan att hon stuckit i hans hand än en apelsin, än ett litet mynt och ofta till och med några bitar bonbon, dem han sedan skrytsamt visat sina kamrater.
»Corpo di Baccho,» ropar han, »förr skall man få gräfva upp min faders ben, än ett enda hår får krökas på ditt hufvud, signorina Annita!»
Och dermed ställer han sig framför henne, bjudande sina påträngande stallbröder spetsen. De ryta af raseri, ty den vilda jagten får ej hejdas. Men Beppo rycker till sig en ofantlig bronskandelaber och krossar med den hufvudet på några af sina intimaste vänner. Vid detta vänskapsprof ryggar mördarhopen tillbaka, och Annita är räddad.
Några år derefter blef Annita gift med en markis Minghetti, egaren just till det nya palatset vid Garibaldi-gatan. Ännu har ingen kunnat flytta in i de ståtliga våningarna, men porttrappan har Beppo långt före detta tagit i besittning. Han tror sig ha dubbel rättighet dertill, och ingen gör honom denna stridig. Också rör han sig knappast ur stället, vänder på sin höjd ansigtet åt det håll, hvarifrån den unga markisinnans ekipage brukar komma, ty alltid har hon med sig något för hans mun, kanske äfven något för hans hjerta, detta hjerta, som han, till sin stora öfver-raskning, ändtligen hittade rätt på under denna fasans tid.
Om han sjelf berömmer sig deraf, vet jag ej; men med stolthet kallar han sig sjelf den siste lazzaronen. Det kan ligga mycken ärelystnad uti att kalla sig den siste. Men det ligger också mycket prisvärdt deruti, om man vet att man är representanten af ett ondt som förgår, af ett elände som försvinner.
Källa: Project Runeberg ·