Sida 164
Historien om en skeppsbotten
Olympia Perelli.
V§yan Carloteatern i Neapel anses, näst La Scala i Milatio, för den största i Europa. Orkester och teaterpersonal stå i förhållande dertill. Men de stora talangerna finner man lika litet i Neapel som i någon annan af Italiens städer. Framför sitt fäderneslands rika sol sätta de London och Paris, Wien och Petersburg, der det regnar guld och haglar diamanter. FöråUrade och blaserade, vända de hem en dag, bygga sig palats af marmor, villor af mosaik med tempel och kaskad. Men främlingar i eget fosterland, ledsna de snart vid dessa härligheter. Endast namnet ljuder inhemskt; sympatierna de väckt ha stannat qvar på fjerran ort. Ingen af deras landsmän har sett dem, när de voro unga och vackra, ingen hört dem på höjden af deras talang. Och hvad är väl konstnärens eget minne, om det ej delas af andra! Som gifta plundras de kanske af sina män på sitt guld, eller svikas de som mödrar af sina barn, dem de icke haft tid att uppfostra, på hoppet om stöd för sin ålderdom. De finna måhända, att den roll de sämst spelat varit deras egen, finna, att ingen ryktbarhet utomhus ersätter trefnaden, som saknas hemma. Så merendels med talangerna af första ordningen. Någon tröst åtminstone för dem af andra och tredje.
»Jag blir aldrig europeisk, knappast italiensk,» yttrade en gång signora Perelli, primadonnan vid San Carlo; »men jag nöjer mig med att vara neapolitansk. Söderns rosor äro mig kärare än nordens guld. Alltid skall jag omkring mig se en liten krets, som minnes hvad jag varit och håller
Källa: Project Runeberg ·