Sida 165
Historien om en skeppsbotten
mig räkning derför. Man skall lyssna till min röst äfven den tid jag icke längre kan sjunga.»
Sällan möter man så kloka och anspråkslösa konstnärer. Signora Perelli är dock långt ifrån en underordnad talang. Hon är den mest omtyckta för närvarande. Men Neapel skämmer icke bort sina gunstlingar, och ett mera ömtåligt musikaliskt öra än neapolitanarnes känner jag ej. Den minsta osäkerhet eller sväfning på tonen bestraffas på ögonblicket med en högljudd härmning: hela parterren tjuter ibland. Det är en kritik som fordrar starka nerver. Men lika ögonblickligen följer också efter förtjenst bifallet, fram-ropningen. Det gör, att ingen osäker gerna vågar sig fram, och att ingen är säker förrän ridån fallit. En afton i Verdis »La Traviata» hörde jag Perelli två gånger uthvisslas eller, rättare, tjutas ut. Men tre gånger blef hon framropad, tre lagerkransar fästes vid kritikens horn, så sårande nyss, och det tjutande vilddjuret var icke längre så förfärligt.
Signora Perelli har ingen stor röst, men den är smekande ljuf. Hon är för svag att kunna skrika, och skrik är ett vanligt fel vid italienska operan; men denna svaghet gör henne så naturlig och älskvärd. Ståtlig är hennes gestalt, vackra, uttrycksfulla anletsdragen, och hon sminkar sig ej. Syditalienskan behöfver också icke af korken eller tuschpennan låna sig ögonbryn och ögonhår, och ingen gasramp fördunklar branden på hennes kinder. Signora Perellis hållning på scenen är fullt plastisk. Konsten, som hade en god natur att göra af, kunde ej annat än lyckas. Dertill igenkänner man den fina, den väl uppfostrade qvinnan; man ser, att hon ända från barndomen lefvat bland folk med bildning och anseende. Hon är också medlem af en ädel siciliansk ätt, en brorsdotter till Antonio Perelli — Perelli så beundrad för sin patriotism och sitt hjeltemod under revolutionen i Neapel 1848, och sedan så beklagad för sina lidanden, sitt martyrskap.
Men äfven Antonio Perelli hade en dotter, Olympia, och det är egentligen om henne som nu är fråga här. Hon har ej sjungit, som sin kusin; men hon har tilltalat sitt samhälle, såsom endast en ädel qvinna kan tilltala. Hon bar ej konstnärns lager; men törnekronan har hon burit, äfven hon. Hennes historia är bland de kortare. Men oändligt mycket skönt kan rymmas inom den kortaste
Källa: Project Runeberg ·