Sida 170
Historien om en skeppsbotten
En dag, året efter Antonio Perellis död, satt Olympia ensam vid sitt sybord i en frändes hem, hvilket i åtta år varit hennes fristad. Hon var nu sjutton år. Hon var knappast nio, när hennes fader kastades i det fängelse, som blef hans graf.
En utmärkt målare i Florens, af hvilken jag har enskildheterna af denna berättelse, tillbragte någon del af sommaren 1856 i Neapel, der han såg Perellis dotter. Florentinaren ger hennes ansigte denna teinte i himmelsblått, som man vanligtvis skönjer hos alla fruntimmersporträtten af Guido Reni, t. ex. hos hans Beatrice Cenci, hvaraf så många kopior genomflugit verlden. Man återfinner ofta denna ljusa, bländande teinte eller färgskiltning, hvilken är rena motsatsen till det högröda och glödande hos Rafaels Fornarina, hos Siciliens qvinnor af adelsklassen och merendels då i förening med det rikaste blonda hår. Måhända är allt detta ett arf från den tid, då nordens vikingar slogo ned på Siciliens kust, dödade dess män och röfvade dess qvinnor, till dess de, slutligen sjelfva stannande qvar, blefvo i sin ordning skönhetens byte.
Olympia stördes i sin ensamhet af en ung man, som trädde in i hennes rum, iklädd en uniform, som den tiden var underofficerarnes vid neapolitanska armén.
»Ah, Marcello 1» ropade Olympia och skyndade gladt med framräckt hand den inträdande till möte, men tog hastigt ett steg tillbaka, bestört öfver uttrycket i den unge mannens ansigte, som tycktes spruta eld ur alla porer.
Ingen qvinna, allra minst en söderns, misstager sig på ett sådant uttryck. Olympia förstod, innan ännu den unge mannen öppnat sin mun till en kärleksförklaring, som slutade med, att han icke kunde lefva utan henne, att ett nej vore liktydigt med hans död, med mera dylikt som älskare vid sådana tillfällen storma fram med, då de säkerligen också mena hvad de säga. Men om man får ett nej och dödar sig, så hör det troligen till undantagen. Och finns det undantag, så finns det bestämdt under Neapels sol och i Vesuvii närhet.
Olympia nedsjönk på sin stol med händerna för ögonen, ett rof för en svår inre strid. Men länge satt hon ej så. Pion reste sig snart, hon hade gjort sitt val. Qvinnan i södern behöfver sällan någon lång betänketid. Hon gör, för att tala med Georges Sand, på en timme hvad qvinnan
Källa: Project Runeberg ·