Sida 175
Historien om en skeppsbotten
En syn i Vatikanen.
3JC3jn dag i februari detta år (1864) besökte jag Vatikanen, påfvarnes gamla residens, som bekant en ofantlig sammangyttring af palats med sina 20 gårdar, 200 trappor och 10,000 rum. Jag kom just lagom för att se hans helighet stiga upp i sin röda förgylda vagn. Det gälde blott den vanliga förmiddagspromenaden. Kristi ståthållare åkte efter sex ståtliga skymlar. Det var annat det än »apostla-hästarne», för att icke nämna åsnan, som Kristus för en enda gång begagnade och hvilken säkerligen var hyrd för tillfället. Pio Nono var omgifven af sina nobili, och hela högvakten låg på knä med skyldradt gevär. Ett par gamla irländska mamseller lågo på samma sätt, fast närmare vagnen, kanske för att få kyssa den påfliga toffeln. Men det var ej toffelväder den dagen. Det var kallt, och den stackars påfven lider af podager. Jag såg tydligen ett par ofantliga sockor af ludet skinn. Det var dock icke den synen som är föremål för denna lilla berättelse. Men först något om den eviga staden. Andra skrifva volymer derom. Jag slipper måhända med rader.
Man känner, huru påfvarne förstörde det antika, det hedniska Rom, och Gregorius VII berömde sig af att deruti ha gått grundligast till väga. Men det kom en tid, då deras lika heliga efterträdare måste tåla, att folk från all verlden strömmade till, för att i deras eget allra kristligaste palats eller midt för deras näsor tillbedja grekisk och romersk hedendom i alla dess gudar och gudinnor. Och de icke blott tåla, de uppmuntra dertill, de berömma sig deraf. Hvad står främst på en afliden påfves meritförteckning?
Bilder ur verkligheten. V. 12
Källa: Project Runeberg ·