Berättelser 5. Bilder ur verkligheten. Del 5. Utgifven efter författarens död

Hvad, om ej antalet af de ruiner och andra fornlemningar han gräft upp ur det tretio fots jordlager, som täcker det gamla Rom 1 Kristi ståthållare är knappast mer än en vanlig riksantiqvarie. Så lefver af det gamla det nya Rom. Utan sina ruiner vore det ruineradt.

Vanligtvis tänker man sig Rom blott under tre tidskiften: Republikanernas, som föllo med Brutus vid Philippi år 42 före Kristus; Cesarernas, som 518 år derefter störtades med Romulus Augustulus, och Påfvarnes, som, efter hvad man tror, skall stilla aflida med Pio Nono. Men man glömmer ett fjerde, som egentligen borde vara det tredje: man hoppar öfver en smånätt tidrymd af åtskilliga århundraden, hvarunder Rom ånyo var republik, ehuru i en oafbruten kamp med det växande påfvedömet. Det måtte vara detta Rom som spökar för nutidens romare. Åtminstone såg jag vid en hemlig sammankomst i Katakomberna, den jag en gång i mars hade tillfälle öfvervara, presidentens tribun prydd med medaljonger af hjeltarne från denna tid, såsom Arnold af Brescia, Brancaleone d’Andalo, Rienzi, Stefano Porcari, »den siste romaren» kallad, med flere. Detta samfund räknar medlemmar af alla klasser: prinsar med palats af marmor och mosaik och sådana som på Roms kaféer bjuda ut mosaikbitar för en paolo stycket. Det proklamerar folkets suveränitet, senatens myndighet och triumvirer som verkställande makt. Dess nuvarande chef är Mazzini — Mazzini, den man kallar »feg», men som minst en gång om året befinner sig midt i denna myrstack af franska och påfliga gendarmer, icke längre än 200 steg från Vatikanen och knappast 100 från Sant’ Angelos kastell, hans säkra graf, om han upptäcktes.

Det blir nog explosion, när en dag vid Roms portar detta samfund sammanstöter med det nya konungadömet, som har sitt fåtaliga parti der. Den explosionen blir ej lyckosam för Italien. Ingen betviflar dock, att icke påfvens verldsliga makt är på upphällningen, och att med den siste franske soldat, som lemnar Kyrkostaten, skall följa en storståtlig tross af 40,000 prester och munkar. Roms 360 kyrkor äro, hvad de länge varit, endast konstmuseer, för det mesta besökta af främlingar. Och för öfrigt, hvad är väl en kult, som blott genom utländskt våld kan upprätthållas? En kropp utan anda, ett lik på sin lit de parade, endast väntande på jordfästningen.