Sida 177
Historien om en skeppsbotten
Detta i få ord det politiska och kyrkliga Rom. Svårare blir fåordigheten, när man kommer till det monumentala och konstnärliga eller det, som ännu i dag gör Rom till verldens herskarinna. Äfventyrligt blir alltid ett försök att skildra det ofantliga, som i den vägen väcker främlingens häpnad och beundran. Jag torde dock framdeles våga försöket och tillåter mig för denna gång endast anmärka ett par af-vikelser från det sköna, dem jag minst väntade finna i Roim
Den ena är den öfverhandtagande vurmen för konstgjorda ruiner. Smaken är engelsk, efterapades snart af Tyskland och letade sig slutligen fram till sjelfva Paris under en regime, som synes ha gjort till sin uppgift att demoralisera allt. Men konstgjorda ruiner i Rom —• Rom, som har naturliga utan tal och ståtliga utan like — det väcker löje. Och ändå finns det knappt någon villa uti eller utom Rom, der man ej uppför sådana. Om man vurmar för nutida ruiner, hvarför ej åtnöjas med dem, som fransmännen lemnat qvar efter bombarderingen 1849!
Den andra afvikelsen består uti att öfverallt uppställa en mängd ur ruinerna uppgräfda, mer eller mindre skadade eller stympade delar af statyer eller byster. Dessa och dylika fragment tillhöra väl egentligen konstskolan och ateliern till studium för konstnären. Men i offentliga museer, gallerier och på öppna platser i parker och trädgårdar göra de en bedröflig figur. Det stympade blir aldrig skönt. Ett ansigte utan näsa, om också af sten, blir aldrig skönt. Sjelfva den så mycket beprisade torson i Vatikanens stenmuseum har icke der att göra, tyckes mig. Det är en kolossal marmorbild utan armar, ben och hufvud. Men den store Michel-Angelo, som fann den i Florens, lär ha försäkrat, att han lärt mycket af denna rygg, och derför skall nu hela verlden begapa och studera den. Hur många gånger såg jag ej damer, äldre och yngre, med mycken ifver trängas omkring den och göra sina anteckningar. Ingen engelska vågar lemna Rom utan att ha sett och afritat den ryktbara ryggtaflan i Vatikanen.
»Hvad kunna väl damerna se på den der ryggtaflan?» yttrade till mig vid ett sådant tillfälle en spefågel. »Om det ändå vore på en välväxt kapuciner!»
»Men som icke hade ögon för att se, armar för att omfamna och ben för att knäfalla!» tilläde en annan.
Källa: Project Runeberg ·