Sida 178
Historien om en skeppsbotten
Nog af, man måste le åt alla dessa hulda sköna, som endast hade ögon för den stympade statyn, under det att antikens fulländade mästerverk, som funnos i närheten, endast rönte en flyktig uppmärksamhet.
Men en dag — just samma dag hvarom nu är fråga
— kom jag att ånyo genomgå det rum, der den välsignade torson stod, då jag stannade tvärt vid åsynen af en ung q vinna, som, stående midt för torson, höll vid handen en gosse af sex till sju års ålder. Hon var sorgklädd, ansigtet blekt, men sjelfva antiken har ej ett skönare att visa. Hon hade tagit af sig hatten, så att hennes hår, som var högt uppstruket, visade sig i sin fulla rikedom och glans. Det var af guld, men af solens guld, hvars alla färger följt med och nu skimrade regnbågslikt öfver den unga qvinnans hufvud.
Hennes blickar tycktes liksom fastnitade vid den stympade bilden. Nu skildes de begge guldfransarne på hennes ögonlock, och några klara tårar perlade fram.
»Hvarför gråter hon?» frågade jag en svensk bildhuggare, som då följde mig. »Gråter hon öfver den besynnerliga smak, som uppställer stenfragment under samma tak som hvälfver sig öfver Laokoons grupp och öfver Apollo Belvedere?»
»Tyst! —Det ärCraffords enka!» svarade min följeslagare.
Hvem var då Crafford? En amerikansk bildhuggare, tillhörande några af dessa puritanska ätter, som gifvit Nordamerika dess fria statsförfattning och ännu med oförminskad kraft uppehålla den. En amerikansk konstnär är dock en sällsynthet. Bildande konst är ännu en främling på andra sidan Atlanten. Måhända har man ännu ej haft tid att tänka på den. Måhända tänkte man så här: skaffom först värdiga förebilder — nog får man värdiga bilder se’n. Först sanna kristna och dugliga medborgare af kött och blod! Nog reder det sig sedan med marmorn och bronsen. Först Washington, sedan Apollo!
Den unge Crafford, med afgjord motvilja för alla andra sysselsättningar, röjde några anlag för skulpturen. Vid sina allvarliga och strängt religiösa föräldrars bord satt han och gjorde kulor af bröd, och af kulorna gjorde han små hufvud med fars och mors anletsdrag. Föräldrarne blefvo förskräckta öfver detta sätt att använda Guds gåfvor.
»Så res då, olyckliga barn!» sade en dag fadern till honom, »res då till detta Europa, der man har palats för
Källa: Project Runeberg ·